Klagobrev och tackskrivelser till dagen

Photoshop desaster

2009-04-16T15:10:00.004+02:00

Ser man på!
Att man ska se ut som ett nyplockat päron, som en fruktig jordgubbe, som ett nästan grönt äpple, helt oberoende av ålder och livssituation, är inte bara en ideal som bereder ELLE-läsarna sömnlösa nätter. Nej, känn likadant när du är 75!

Här en trevlig, obearbetad och naturlig pensionär från en tysk gratistidning för seniorer. En tjugofemårig tjej med fuskgrått hår. Yes!
-------------------------------------------------------------
Schau mal einer an!
Dass man wie eine knackige Birne, eine fruchtige Erdbeere, ein fast noch grüner Apfel aussehen soll, unabhängig vom Alter oder Lebenssituation, ist ein Ideal, das nicht nur ELLE-Leserinnen schlaflose Nächte bereitet.

Hier eine feine, unbearbeitete und natürliche Rentnerin auf dem Tielblatt des Seniorenratgebers. Eine 25-jährige mit künstlich gegrautem Haar. Yes!

Ibland är även livet som vuxen lätt som en plätt/Manchmal kann auch das Leben als Erwachsener kinderleicht sein

2009-04-04T11:56:00.005+02:00

Igår kväll, efter en lyckad och rolig föreställning med spexet (ouwee!) var Johanna, Malin och jag ute på vårt lilla "stamställe" i källarn vid Mariatorget. Strax efter midnatt står jag i tjejtoalettkön. Bredvid mig står två tjejer, kanske tjugo, och pratar exalterat. Deras samtals logik, however, ville inte riktigt uppenbara sig för mig.

A: "Haha grymt. Asså fan asså min mamma hon står där i baren hon jobbar här jag får ba gratis drinkar."
B: "Haha. Asså jag skojar inte jag bor fan på Lidingö!"
A: "Grymt haha asså du e fan min nya bästa vän. Kom så går vi så fixar jag drinkar."

Nu vet vi: Så fixar man nya vänner. Även när man är bortom 20.

-----------------------------------------------------------------------------------------------
Gestern abend, nach einer gelungenen Vorstellung mit unserem geliebten Studententheater (weee!) gingen Johanna, Malin und ich zu unserem Stammkellerclub auf Söder. Kurz nach Mitternacht warte ich in der Schlange auf eine freie Toilette. Neben mir diskutieren angeregt zwei Mädels um die zwanzig. Die Logik ihres Gespräches wollte sich mir nicht richtig eröffnen.

A: "Haha fett. Also meine Ma also die steht da, arbeitet hier an der Bar, ich krieg alle Drinks kostenlos."
B: "Krass. Cool. Kein Scherz, ich wohn also voll auf Lidingö."
A: "Krass haha also du bist verdammt nochmal meine neue beste Freundin. Komm, wir gehn und saufen jetzt einen."

Jetzt wissen wir's: So schafft man sich neue Freunde an. Auch jenseits der 20.

To hell with... yeah.

2009-03-23T11:35:00.002+01:00

Idag skulle jag precis förbanna allt och alla. Bara ha en dag där jag får tycka att allt är för jävligt.

Så satte jag på tunnelbanan på väg till universitetet och skulle byta vid Östermalmstorg. Det var bråttom, jag försökte ordna jackan, stoppa ner alla näsdukar, få almanackan ner i väskan igen och hitta mina svarta vantar som jag ju precis hade lagt i knäet, och allt ungefär på fyra sekunder.

Tunnelbanan stannar. Jag har ännu en anledning att vara sur. Så pekar tjejen som sitter mitt emot på platsen precis bredvid mig:
"Dina vantar. Där."
Och säger det hela med ett stort, fint leende.

Och jag som precis skulle vara så sur så. Du har vänt min dag ska du veta, tjejen på tunnelbanan.

En trafikstörning, så olägligt! / Eine Verkehrsstörung, das passt ja grad gar nicht!

2009-01-12T13:48:00.003+01:00

Igår skedde det igen på Stockholms spår. Halv tolv, Södra station. Västerhaningetåget. Jag befann mig i tåget bakom och ryckte till när lokföraren tog till ordet: "Vi har tyvärr stannat och kan inte åka in mot Södra nu pga en olycka vid stationen."

Just det, så kallas det på skyltningen. Tågen stannar ej vid Station X pga en olyckshändelse.

Alldeles i närheten av mig, i samma vagn, sitter Sara.
Sara har pratat i mobilen i snart en halvtimme.

Lokföraren: "Ja som sagt det har alltså hänt en olycka och tyvärr måste vi stå kvar lite till."
Sara fortsätter prata i mobilen. Sara pratar om tvätt, Sara pratar hyra. Sara lägger på. Sara ringer jobbet och säger att hon kommer för sent, och Sara kommer på att hon har en jobbkompis som sitter på samma tåg, springer upp och hittar sin vän, alldeles bakom mig.

Hela tåget är tyst. Men tjejerna har pratstund nu. Sara klagar över att hon är ack så hungrig, att hon vill äta sin kalla matlåda men det smakar ju ingen gott. Att en annan stackars kollega frysa vid Årstaberg. Sara pratar om lördagkvällen, vänner och bekante.

Lokföraren: "Vi kan fortfarande inte kan åka in till Stockholms Södra, men vi får eventuellt assistans."
Sara får stora öron och blir livrädd. Sara vill inte evakueras! Sara vill inte gå igenom tunneln där det finns råttor och spindlar och fladdermöss, nä fy faen va äckligt!! Spindlar är ju det värsta hon vet! Sara vill att tåget backar istället!

Efter en timme upprepar lokföraren: "Vi kan alltså ännu inte fortsätta. Det har skett en olycka med en person inblandat och räddningstjänsten arbetar för fullt."
Sara till sin vän:
"Jag sa ju det. Gud så hemskt. Fatta hur dåligt man måste må för å göra nåt sånt."

Precis Sara. Vad hemskt. Har du fattat någonting?

-----------------------------------------------------------------------------
Gestern ist es auf Stockholms Gleisen wieder passiert. Halb 12, Södra Station. Der Västerhaningezug. Ich befand mich im Zug dahinter. Durchsage: "Wir können momentan leider nicht in den Bahnhof einfahren auf Grund eines Unfalls." Es durchfuhr mich.

Genau, so heisst es immer auf der Anzeige. Die Züge halten a.G. eines Unglücksfalls nicht an der-und-der Station.

Ganz in meiner Nähe sitzt Sara.
Sara hat bald eine halbe Stunde telefoniert.

Der Zugführer: "Wie gesagt ist also leider ein Unfall passiert und wir müssen noch weiter stehenbleiben."
Sara telefoniert weiter. Sara spricht über Wäsche, über Miete. Sara legt auf. Sara ruft auf Arbeit an und sagt, dass Sie zu spät kommt; Sara fällt auf, dass eine Kollegin von ihr im gleichen Zug sitzt, und sie springt auf und findet sie gleich hinter mir.

Im gesamen Zug herrscht Stille. Aber die Mädels freuen sich, denn sie haben Zeit zum erzählen. Sara beklagt sich, denn sie hat ja soo einen Hunger, und nur kaltes Essen dabei, und das schmeckt ja so nicht. Und dass ein anderer Kollege an der nächsten Station steht und friert. Sara spricht vom Samstagabend und von Freunden und Bekannten.

Der Zugführer: "Wir können nach wie vor nicht in den Bahnhof einfahren, erhalten aber eventuell bald Hilfe."
Sara kriegt grosse Ohren und bangt um Ihre Leben. Sara will nicht evakuiert werden! Sara will nicht durch den Tunnel laufen, mit allen Ratten und Spinnen und Fledermäusen, pfui Teufel, so eklig! Und Spinnen kann sie wirklich gar nicht ausstehen! Sara will, dass der Zug einfach den Rückwärtsgang einlegt!

Nach einer Stunde wiederholt der Lokführer: "Wir können leider nach wie vor nicht weiterfahren. Es ist ein Unglück geschehen, bei dem eine Person zu Schaden gekommen ist und die Rettungshelfer arbeiten noch fieberhaft."

Sara zu ihrer Freundin:
"Hab ich's doch gesagt. Gott wie grausam. Verstehst du, wie schlecht es einem gehen muss, damit man sowas tut!"

Ganz genau, Sara. Wie grausam. Hast du irgendwas verstanden?

Ni ska se mig klättra på höghus

2009-01-02T10:56:00.003+01:00

Detta blir det ultimata året, helt rätt, sockerflinga!

- Jag har biljetter till MORRISSEY och THÅSTRÖM.
- Jag har fortfarande inte duschat och är jävligt snygg ändå.
- Jag får läsa riktigt bra norska böcker (kolla in Bikubesong), och de kallar det undervisning.
- Jag har biljetter till MORRISSEY och THÅSTRÖM.

(och: jag har biljetter till Morrissey... och Thåström.)

--------------------------------------------------------------
Ganz richtig meine Zuckerschnute - dieses wird das ultimative Jahr!

- Ich habe Tickets für MORRISSEY und THÅSTRÖM.
- Ich hab nach wie vor nicht geduscht und bin trotzdem todschick.
- Ich darf richtig tolle norwegische Bücher lesen (u.a. Was im Leben zählt), und die nennen das Unterricht.
- Ich hab Tickets für MORRISSEY und THÅSTRÖM.

(und: Ich hab Tickets für Morrissey... und Thåström.)

In between the best of two worlds

2008-12-29T22:08:00.005+01:00

Snart nyårsafton. Igen.

Alldeles nyss satt jag och jufikade med erika och några vänner när jag (verkligen) insåg att jag numera har bott i exil i tre och ett halvt år. Nu sitter jag hos Katja, min gamla bästis från gymnasietiden. Lyssnar på ny musik och tänker på de gamla tiderna och mina uppehåll i Leipzig, Diebzig, Halle under senaste veckan. Att jag snart ska tillbaka till fina Sthlm. Och? Nä, det finns inte mycket att säga. Var jag än är saknar jag något, och ibland tror jag att det är just det som håller mig i rörelse. I'm in between the best of two worlds.

Jag hör av mig igen ifall jag kommer på någon vettig slutsats att dra sen.
---------------------------------------------------------------------

Bald Sylvester. Schon wieder.

Kurz vor Weihnachten saß ich mit Erika und ein paar Freunden in einem Café. Da sah ich (wirklich) ein, dass ich nun schon dreieinhalb Jahre im Exil verbracht habe. Nun sitze ich bei Katja. Höre Musik, denke an meine Abstecher nach Leipzig, Diebzig, Halle während der letzten Tage. Daran, dass ich bald zurück nach Sthlm fahre. Und? Nja, ich kann nicht viel dazu sagen. Wo ich auch immer bin, sehne ich mich nach etwas, und manchmal glaube ich, dass eigentlich nur das mich in Bewegung hält. I'm in between the best of two worlds.

Ich meld mich nochmal, falls ich später irgendeine bessere Schlussfolgerung ziehen kann.

----------------------------------------------------------------------
(bilden är av Ann-Sofi Sidén, "9th Street", ur "In between the best of two worlds")

Music your new boyfriend is too stupid to know about...

2008-12-15T20:30:00.003+01:00

...var namnet på ett blandband jag en gång fick av en tjejkompis. Min bror konstaterade att detta minsann var ett jävligt trist namn, framförallt om detta skulle motsvara den verkliga situationen.
Jag har en gång svurit att jag aldrig mer borde dejta killar som inte har vägrat göra lumpen. Idag insåg jag att denna lista måste utvidgas:

Dejtingparagraf Nr. 2 - Jag skall aldrig mer dejta (i Sverige bosatta) personer som inte vet vem Ebba Grön/Imperiet/Thåström är.

Det är helt omöjligt, bara.

---------------------------------------------------------------------------------------------------
...war der Titel eines Mixtapes, das ich einst von einer Freundin bekam. Mein Bruder konstatierte, dass dies ein sehr trister Name war, vorallendingen, wenn er der Wahrheit entsprach.
Ich habe ein Mal gesagt, dass ich nie wieder mit Jungs ausgehen sollte, die nicht den Kriegsdienst verweigert haben. Heute habe ich eingesehen, dass diese Liste erweitert werden muss:

Dateparagraph 2: Ich werde nie wieder mit (in Schweden wohnenden) Personen ausgehen, die nicht wissen, wer Ebba Grön/Imperiet/Thåström sind.

Geht einfach ma nich.

Plusgrader ute? So what!

2008-12-10T14:59:00.008+01:00

Gårdagens upptäckt!!
I gränden mellan Götgatan och Södermalmstorg hade någon (...) fixat en pulkabacke med fusksnö. På densamme höll folk sedan på med pulkasnabbåkningstävling. Jag bor alltså i en storstad... ^^

Die Entdeckung des gestrigen Tages!!
In einer Strasse auf Södermalm, gleich neben Slussen, hatte jemand künstlichen Schnee aufgeschüttet und einen Schlittenberg gemacht. Und auf diesem wurde dann ein Schlittenwettfahren veranstaltet. Ich wohn also in einer Großstadt, ja.... ^^

Anything else? Ja!!

Jag har nästan lyckats missa höstens grymmaste hellängdare! Gör inte det också.
Hätte fast das beste Album diesen Herbstes verpasst. Macht nicht den gleichen Fehler!

COLD WAR KIDS - "LOYALTY TO LOYALTY" - cd + 10" lp
--> Cold War Kids Myspace

To believe or not to believe...in it.

2008-12-08T20:06:00.005+01:00

Nyligen på Drottninggatan slog det mig att vi inte bara som barn ställs inför valet att vara godtrogna eller ej. Det händer dagligen, även nu när man vuxit ifrån de stora frågorna - som om jultomten finns eller om man får fyrkantiga ögon ifall man tittar för mycket på tv.

På Drottninggatan sitter ofta en rätt så stor och mysig gubbe, som sjunger fantastiskt fint med en rökig röst, spelar gitarr och säljer sina skivor. Första gången vi såg honom, berättade Johanna glad för mig (hon älskar honom nämligen), att han ju faktiskt har skivkontrakt och bara spelar på gågatan för att han tycker att det är kul att göra det.

Jag, som väluppfostrad östtyska, har väldigt svårt att tro på denna historia. Jag blir istället ledsen varenda gång jag går förbi vår runda trubadur. Man kunde säga att jag är realist och Johanna den naivare av oss två. Men jag tror faktiskt att det inte ens är halva sanningen. Tar inte jag ifrån mig en massa glädje, vardagliga mysterier och tron på att människor faktiskt kan vara idealister eller rentav goda, utan intentioner och lögner? Gör inte jag världen i mitt huvud till en tristare plats än den egentligen är?

-----------------------------------------------------------------------------
Kürzlich, auf unserem Boulevard, sah ich ein, dass wir nicht nur als Kinder vor die Wahl gestellt werden, gutgläubig oder skeptisch zu sein. Nein, das passiert uns auch heut noch täglich, jenseits der grossen Fragen, ob es den Weihnachtsmann wirklich gibt oder ob man von zuviel Fernsehen viereckige Augen bekommt.

Auf der Drottninggatan sitzt oft ein runder, gemütlicher Kerl, der ganz fantastisch mit rauher Stimme singt, Gitarre spielt und seine CDs verkauft. Als wir ihn das erste Mal sahen, erzählte Johanna (die in ihn ganz vernarrt ist), dass er ja eigentlich einen Plattenvertrag hat und nur auf der Strasse spielt, weil er das einfach gern tut.

Mir, als gut erzogene Ostdeutsche, fällt es natürlich schwer, das zu glauben. Ich werd statt dessen jedesmal traurig, wenn ich unseren runden Troubadour sehe. Man könnte sagen, ich bin Realist und Johanna die Naivere von uns beiden. Aber ich glaube, dass ist nichtmal die halbe Wahrheit. Nehme ich mir selbst nicht einen Menge Freude, Alltagsmysterien und den Glauben daran, dass Menschen in der Tat Idealisten oder sogar gut sein können, ohne heimliche Absichten und Lügen? Mach ich nicht eher die Welt in meinem Kopf zu einem tristeren Platz, als sie ist?

Kaizers, KGB

2008-11-09T12:25:00.000+01:00

Snacka om att jag känner mig som en fjortonåring..
I fredags var det dags för årets tredje Kaizers Orchestra-konsert, och för att värma upp gick vi, ett gäng på fem, till baren KGB (så heter ju första låten på skivan Maestro.). Vid åttatiden går två män förbi oss och fram till baren. Jag blir tyst, tittar, viskar sen till Ida. "Ida, ser du vem som precis kommit in?". Ja. Gitarristen Terje och sångaren JanOve hade också tänkt att de kunde ta en Kvite Russer på KGB innan konserten. *AAAHAHA*. Det var nog en av de mest nervösa stunder i år.

Verdammt, ich fühl mich wieder wie 14. Letzten Freitag war's Zeit für mein drittes Kaizers Orchestra-Konzert, und zum Aufwärmen gingen wir zu fünft zu einer Kneipe mit Namen KGB (denn so heisst auch das erste Lied auf ihrem Album Maestro). Gegen acht gehen zwei Männer an uns vorbei und an die Bar. Ich werd still, schau noch einmal, und flüstere Ida zu: "Ida, siehst du wer grad gekommen ist?" Ja. Gitarrist Terje und Sänger JanOve wollten auch vorm Konzert noch einen Kvite Russer (white russian..) im KGB trinken. *AAAHAHA*. Das war einer der nervösesten Augenblicke diesen Jahres.
-------------------------------------
Älska Kaizers:
http://www.youtube.com/watch?v=ABB8TfDzrds
www.kaizers.no

och: 3. December - Ladytron på Debaser!!
http://www.myspace.com/ladytron

Rulltrappereflektioner

2008-10-31T06:05:00.000+01:00

Precis hemkommen från Prag... (tack Ben!)
Jag har upptäckt att jag känner en egendomlig ömhet för män i slips och kavaj. Jag känner ett behov att bara gå fram, ta dem i min famn, rufsa sönder deras prydliga frisyrer och säga:
"Allting blir bra. Det finns en värld utanför det här".

Gerade von meiner Pragreise zurückgekommen... (danke Ben!!!)
Ich habe entdeckt, dass ich eine sonderbare Zuneigung für Männer in Anzug empfinde. Ich habe das Bedürfnis, zu ihnen zu gehen, sie zu umarmen, ihre ordentlichen Frisuren zu zerstrubbeln und sagen:
"Alles wird gut. Es gibt eine Welt ausserhalb dieses Elends."

Ud og se for helvede

2008-10-22T10:38:00.000+02:00

Ibland gillar jag Sthlm lite mer. Den här hösten är uppe i höga varv nu och jag har så lite att göra på plugget att jag hinner med en massa av allt som finns. Fantastisk konsert med Montys Loco (www.myspace.com/
montysloco) och Of Montreal (www.myspace.com/
ofmontreal). Tjejerna i förstnämnda bandet var helt underbara, så vi gick fram, pratade med dem och blev spontant bjudna på deras releasefest som vi var på igår. Haha! Vi är Montys Locos första officiella groupies ^^
Ikväll smygläsning på Berns, då jobbet kring filmfestivalen åter är igång på riktigt - och jag känner mig hel igen. (www.stockholmfilmfestival.se)

Och till sist:
07/11 - Kaizers på Nalen, inte missa!! (www.myspace.com/kaizerso)

Konstigt att alla dessa småsaker gör att jag känner mig lite mer som den jag vill vara...

-------------------------------------------------------------------------------------------

Manchmal mag ich Sthlm noch ein bisschen mehr. Dieser Herbst ist in vollem Gang und die Uni kostet mich so wenig Zeit, dass ich von allem ringsherum profitieren kann. War auf einem fantastischen Konzert vorgestern, Montys Loco (www.myspace.com/montysloco) und Of Montreal (www.myspace.com/ofmontreal). Die zwei Frauen der ersten Band waren einfach nur wunderbar, also haben wir sie angesprochen und wurden spontan auf ihre gestrige Releaseparty eingeladen. Haha! Wir sind Montys Locos erste offizielle Groupies! ^^
Heut Abend dann "Smygläsning" (quasi Releaseparty für eine Zeitung..) in Berns, nun schon fast die letzten Vorbereitungen für das Filmfestival - und ich fühl mich wieder vollständig.

Und zuguterletzt: 7/11 - Kaizers im Nalen, nicht verpassen!! (www.myspace.com/kaizerso)

Schon komisch. Alle diese Kleinigkeiten machen, dass ich mich ein wenig mehr wie der fühl, der ich sein will.

It's rule 34 of the internet.

2008-10-17T22:27:00.000+02:00

Denna kårspex-e-postlista håller på att ta död på mig. // Diese Mailinglist vom Studententeater bringt mich noch um.

#1:
http://xkcd.com/305/

#2:
http://www.wetriffs.com/

plusminusnoll

2008-10-13T07:18:00.000+02:00

I fredags råkade jag få mitt första allvarliga tolkningsuppdrag, på S:t Görans Sjukhus. Det var spännande och nytt och jättenervöst, och på bussen till vägen dit ville jag prata med alla som råkade hamna bredvid mig: "Ursäkta, jag måste bara berätta en sak. Jag är på väg till mitt första tolkuppdrag. Allvar allvar! Snart blir jag vuxen. Bara så du vet." Riktigt riktigt roligt.

Själva uppraget gick bra. Men det jag fick tolka dämpade min entusiasm rejält. En dement gammal dam, hemlös under den senaste tiden i Sverige, skulle skickas tillbaka till Tyskland sedan hon inte var svensk medborgare - och således lämna kvar sin (vuxna) dotter som behandlas på sjukhus på obestämd tid. Hon visste inte vad som var fel på hennes dotter. Och hade inget hem och inga bekanta kvar i Tyskland. Hon var helt vilse och livrädd. Jävla förbannade system. Och jag fick inte tillägga ett enda tröstande ord... om ett sådant då hade funnits.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Letzten Freitag bin ich über meinen ersten ernsthaften Auftrag als Dolmetscher gestolpert, im St. Göran-Krankenhaus. Das war spannend, neu, aufregend - im Bus dorthin wollte ich einfach nur jeden, der sich neben mich setzte, ansprechen: "Entschuldigung, ich möchte Ihnen nur eine Sache erzählen. Ich werde gleich das erste Mal dolmetschen. Richtig, ernsthaft dolmetschen! Gleich werde ich erwachsen. Nur damit Sie's wissen." So aufregend.

Das Dolmetschen an sich ging richtig gut. Das, was ich dolmetschen musste, hat mir hingegen einen grossen Teil meines Enthusiasmus genommen. Eine demente, alte Dame, zuletzt obdachlos, sollte zurück nach Deutschland geschickt werden, da sie kein schwedischer Staatsbüger war - und so ihre (erwachsene) Tochter zurücklassen, die für unbestimmte Zeit im Krankenhaus behandelt wird. Sie wusste nicht, was ihre Tochter hatte (eine psychische Störung, erfuhr ich), hatte keine Wohnung und keine Bekannten mehr in Deutschland. Sie war ganz und gar verwirrt und verängstigt. Verdammtes System. Und ich durfte nicht mal ein einziges tröstendes Wort hinzulegen... falls es ein solches gegeben hätte.

Dit jag längtar så / Wohin ich mich so sehne...

2008-10-04T23:24:00.000+02:00

Har nyss vaknat och insett stolt att jag lyckades ta mig hem igår. Sitter nu apatiskt framför datorn på en madrass som ligger mitt i vardagsrummet, iklädd strumpbyxor och min fina röda Thåströmtröja, med en rejäl massa hemtentaångest. Det är till och med så illa att Devendra Banhart förefaller vara dräglig lördagsmusik. Jag känner mig som jag vill vara en sjuttonåring men får inse att jag har en tjugotreårings kropp som snarare känner sig fyrtiofem; tur att man inte är patetisk... ;)

Och jag känner mig tyst och taskig. Telefonen har ringt flera gånger och varenda gång smög jag fram till mobilen (rädd att den skulle upptäcka mig), sneglade på displayen och kom fram till att nummerpresentation är det bästa som finns. Jag har inte velat svara på ett enda av samtalen o smög lika tyst tillbaka till min madrass.

Lördagmorgon efter en fredagkväll. Inget å skryta om.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Bin gerade aufgewacht und habe stolz entdeckt. dass ich gestern abend nach Hause gefunden habe. Nun sitze ich apathisch vor meinen Laptop, auf einer Matratze, die mitten im Wohnzimmer liegt, habe Strumpfhosen und mein feines rotes Thåström-Tshirt an und verdammte Panik wegen Hausklausur. Es ist sogar so schlimm, dass ich finde, dass Devendra Banhart gute Samstagsmusik ist. Aber vorallendingen fühl ich mich als wolle ich siebzehn sein, muss aber einsehen, dass ich den Körper einer Dreiundzwanzigjährigen habe, der sich aber noch eher wie fünfundvierzig fühlt. Gott sei Dank bin ich nicht pathetisch ;)

Uns ich fühle mich leise und gemein. Schon mehrere Male hat meine Telefon heute geklingelt, und jedes Mal schlich ich an mein Handy heran (in der Angst, es könnte mich entdecken), schaute auf den Display und fand, dass Nummernanzeige eine fantastische Erfindung ist. Ich wollte kein einziges Mal abheben und schlich mich ganz leise wieder zurück auf meinen Matratze.

Samstagmorgen nach einem Freitagabend. Nichts, womit man angeben kann.

I'd rather die than....

2008-09-30T22:29:00.000+02:00

...being serious in classes. Nyligen på lektionen fick vi undersöka tal-/skriftspråkligheten och tilltalet i en reklam för ett nattöppet Warhammer-säljevent. Vi lyckades inte riktigt koncentrera oss, utan höll nästan på att dö av skratt - sedan alla deltagare skulle vara "med och tävla om en fullsize-figur från Warhammer! Garanterat något som imponerar på en framtida livspartner!" Eller kanske får ersätta en sådan... ^^ (Ja det lär bli fina bebisar!)

-----------------------------------
...being serious in classes. Neulich sollten wir in einem Seminar die Nähe eines Textes zu gesprochener und geschriebener Sprache untersuchen. Objekt war ein Werbetext für einen nächtlichen Warhammer-Verkaufsevent. Leider gelang es uns nicht ganz, und zu konzentrieren, denn wir sind vor Lachen fast gestorben: Alle Käufer sollten "bei der Auslosung einer Fullsize-Figur aus Warhammer dabei sein, die einen zukünftigen Lebenspartner garantiert schwer beeindruckt!" Ja, oder jenen ersetzen darf... ^^ (süsse süsse Babys!)

Septembereftermiddag (mellan stora Essingen och staden)

2008-09-29T21:14:00.000+02:00

Jag måste bara säga en sak:

Det händer med rätt tajta mellanrum att jag bekymrar mig djupt över varför jag egentligen är här, kämpande i detta förbannade utland. Och då, precis då kommer Stockholm och tar mig i sin mjuka famn av höstsol, gamla filmer och fina människor... en massa sådant som får mig tro att det är just här livet kan kännas så melankoliskt-bra ibland att jag får ont i magen. Enbart här. Mellan broarna och alléerna och tyst gurglande Östersjön. Och för en sekund känns min längtan och in-between-the-best-of-two-worlds inte helt lika smärtsam, nej, det känns dräglig och kanske till och med värd att kämpa.

------------------------------------------------------------------------------------------

Ich muss nur eine Sache sagen:

In regelmässigen (und leider recht kurzen) Abständen beginne ich immer wieder, mich darüber zu grämen, dass ich mich in diesem verdammten Ausland befinde und manchmal alles wie ein Kampf erscheint. Und genau dann, genau dann kommt Stockholm zu mir und nimmt mich in seine weichen Arme aus Herbstsonne, alten Filmen und wunderbaren Menschen... aus einer Menge Dinge, die mich glauben lassen, dass sich mein Leben genau hier so melancholisch-gut anfühlen kann, dass ich Magenschmerzen bekomme. Nur hier. Zwischen den Brücken, Alléen und der leise gurgelnden Ostsee. Und för einen Augenblick schmerzen meine Sehnsucht und mein in-between-the-best-of-two-worlds nicht ganz so arg, nein. Es ist erträglich und vielleicht sogar das Kämpfen wert.

Ett annat Europa är möjligt!

2008-09-20T23:23:00.000+02:00

Stötte på ett kort idag, taget i mina gamla hemtrakter kring treangelen i Malmö, där ESF håller på att avslutas.

Hela tillställningen påminner lite om en politisk festival i Berlin som jag jobbat på. Då, för tre år sedan, tyckte jag att sådana möten var otroligt roliga och stora och viktiga. Nu har jag också bara blivit gammal och bitter, tycker det är svårt med en massa människor som möts, som har en massa åsikter och som samlas för att sitta ihop och komma överens om att de är överens. Vad blir resultatet av det hela? Åsikter i massor, men inte mycket gjort i alla fall kan man tycka. Jag hoppas jag har missat en masa detaljer, dock. Idealism (som jag gärna samordnar med potentiella besökare av denna festival) är kanske något man växer ifrån, men om "att ha realistisk syn på saker" det är bättre och moget för det - ja det tror jag knappast. De resignerade är ju ännu mindre engagerade eller konstruktiva (JA det förebrår jag mig varje dag!).

Men på tal om ett annat Europa: Läste häromdagen att det nu finns en första privat sjukdomsförsäkring i det här landet. Inte nog med att sjukvården har reats ut och privatiserats, nu blir även vårdtagarna explicit indelade i A- och B-lag. Riktigt skoj.

------------------------------------------------------------------------------------

Ich habe heute zufällig ein schickes Foto entdeckt, das in meinem alten Viertel in Malmö aufgenommen ist. In Malmö geht zurzeit das ESF zu Ende.

Das ganze Forum erinnert mich ein wenig an ein politisches Festival in Berlin, auf dem ich mal gearbeitet hab. Damals, vor drei Jahren. fand ich, dass das ne ganz grosse und wichtige Sache war. Doch nun scheint es, als ob ich auch nur alt und bitter geworden bin. Es fällt mir schwer, es toll zu finden, wenn eine Menge Leute sich treffen, miteinander diskutieren und sich einig darüber sind, dass sie sich einig sind. Und dann? Nichts weiter.
Aber ich hoffe wirklich, dass ich etwas übersehen habe. Idealismus (für mich also nah verbunden mit den potentiellen Beuchern dieses Forums) ist wohl etwas, aus dem man in den meisten Fällen herauswächst. Ob "realistischen, nüchterne (ernüchternde...?:) Standpunkte" so viel erwachsener und besser sind, ja das ist die Frage. Denn die Resignierten sind ja noch weniger engagiert und konstruktiv (JA, etwas, das ich mit jeden Tag vorwerfe...).

Aber wo wir gerade über ein anderes Europa sprechen: Habe kürzlich gelesen, dass Schweden nun seine erste private Krankenversicherung bekommen hat. Nicht genug, dass Krankenhäuser und Polikliniken ausverkauft und privatisiert worden sind, nein, jetzt sehen wir zu, dass auch die Patienten explicit in A und B eingeteilt werden. Richtig feine Sache.

Alltid länga efter lite mer...

2008-09-19T09:00:00.000+02:00

Nu är det snart två veckor sedan N fra Olso var här. Låg i min säng igår och hade svårt att somna, för även om helgen var körig så var det ändå var minst sagt fint att somna i hans famn, och jag tänker mycket på det ännu. Svårt att tycka att "att ha hela madrassen för sig själv" väger upp det på något sätt.

Samtidigt kom jag att tänka på min mor som gjort en massa dumheter och rentav ignorerat sina plikter bara för att kunna somna i någons famn. Jag blir livrädd, Gud, gör att jag aldrig blir så... Jag vill vara stark och leva mitt liv bortom sådana "beroenden", inte bara känna mig bra när någon finns där. När någon vill hålla om mig.

Men jag borde väl förlåta mig min önskan ändå? Närhet är ett basalt mänskligt behov - så varför måste jag bevisa mig och världen igen att jag är så stark och klarar mig utan allt som alla andra behöver (igen..)? Suck. "jag är singel och trivs med det". I nästa liv kanske.

Goddamn your fingers

2008-09-10T11:38:00.000+02:00

Att jag fått förmågan att minnas är nog det taskigaste min vän Gud har gjort mot mig. Goddamn my memory...

Du får bli den du också är

2008-06-13T06:01:00.000+02:00

Idag reste jag och en vän hem från en minisemester i danmark. Vi tog tåget, och under 12 timmar hade jag gott om tid att sitta och dra mitt vanliga resumé för året som gått (detta händer alltid någon gång under sommaren..)

Den meningen som surrade runt mest i mitt huvud var ett "bra" tips jag fick någon gång i vår och som gjorde mig ARG redan då:
"Bli den du också är."
Javisst låter det fint? Att återställa balansen mellan Elisabeth och världen genom att bli den man är. Jag kom att tänka på en massa saker som jag har lärt mig och erfarenheter jag samlat på mig, och försökte att tänka igenom vissa situationer genom åren och betrakta mig utifrån. Det enda jag kom fram till var att Birgit inte hade sagt något verkligen användbart. JAG. J-A-G. Muhahaha. Det finnst möjligtvis ett prototypiskt jag, men definitivt inget defininitivt JAG. Jag är flyktig. Mitt JAG är som lera och det finns ett enormt spelrum vem JAG kan vara - vad JAG vill, vad JAG känner och hur JAG vill vara defineras av ögonblicket. Beror på vilka människor som jag omges av, vilka idealer jag väljer att ta som mina främsta sådana och var JAG befinner mig. JAG är flyktig och förändrar min gestalt varenda minut, jag hinner knappast ikapp mig. Vem är jag då? Ingen av dessa Elisa är väl mera mig eller mera trovärdig? (Kanske mer eller mindre uppskattad av mig själv, men det är ju en annan sak=)... Jag vill hellre lära känna alla dessa än att bara bli EN av dem.

PS: Min aktuell lektyr rekommenderas varmt: Inte om konsten att vara människa. Nu läser vi "Om konsten att bli dum", Martin Page. Trevlig midsommar! =)

Jag e taggad inför framtiden...

2008-05-28T07:06:00.000+02:00

..men jag vet inte riktigt hur den ska se ut. Varför ska man sträva efter en massa bekvämlighet och trygghet om de ändå bara gynnar en själv? Och vad förändrar man med en massa bra åsikter som man själv tycker att man har, om man inte tar och drar igång nåt för sina idealer?

USCH jag e så arg, men mest ju på mig själv, och på något sätt inte alls säker längre ifall jag pluggar rätt grej. Inte ett enda liv kommer jag kunna rädda med mitt framtida yrke. Dags att skärpa mig. ARG ARG ARG.

>>Kom till Segersjö(bo:)...<<

2007-12-20T17:44:00.000+01:00

I morse hade jag en otäck känsla i magen... det slog mig varför jag inte kan släppa den här staden. Jag stod vid ett fönster och såg ut över det morgonmörka området. Min bästa vän har nyss flyttat. Fyrtiottals-radhus i södra förorten. Och när jag nu var och hälsade på henne dök det upp så många känslor, förknippade med så många minnen jag har med denna sorts lägenhet i denna sorts förort. Saknad, te, vilsenhet, öppen framtid och att låna ett liv för en stund som inte är det egna. Att sova under främmande lakan. Broadcast. . . . Dessa känslor gör att jag om och om söker mig till sådana platser och glädjer mig åt min söta saknad. Inte sist är minnena symboler för ett liv som ändå håller på att bli mitt eget. Legitimt? Det är en annan fråga =)

Att vara min egen bortbyting har blivit vardag. Att åka till vänner, gå in genom dörren och låta mig själv stå kvar i trapphuset. Således blev jag gripen av en annan känsla - hur ska detta bli när vi blir stora? Att andra någon gång kommer påbörja ett liv med partner, förlovning, giftermål och barn är bara en tidsfråga. Kanske kommer även jag göra det. Men det jag känner för min vän måste nog vara kärlek. Tanken att jag en gång inte kommer kunna stå i hennes kök en torsdagmorgon längre, se ut över hennes förort och höra henne stöka ute i hallen, krossar redan nu hjärtat mitt. Jag vill inte att denna vilsna tid tar slut. Jag vill nog gifta mig med henne. Dock pekar inte sist faktumet att jag själv kommer att bo ensam efter nyår nog på min framtida väg.

Je suis prédestinée à la solitude. Men än så länge ska jag njuta av nutiden. Tack för igår, vännen i förorten. "Vielleicht wird's nie wieder so schön" sjöng redan Gerhard Schöne. God Jul!

Jag har fallit offer för min kropp :-O!

2007-12-05T10:37:00.000+01:00

Idag är jag frustrerad, men själva faktumet - ATT jag är frustrerad - frustrerar mig egentligen mest. Jag var för första gången på tre veckor på redskapsgymnastiken. Jag lyckades varken med att hjula eller med eller med att göra en huvudvolt över plinten. Jag vågade inte. Jag föll offer för min kropp och kunde enbart konstatera att jag inte hade kontroll över den; min kropp, det som är jag. Så satte jag mig vid sidan och såg på dem andra medan jag grubblade över min misär.

En timme senare: Jag missar bussen med två minuter och tar nästa istället. Tunnelbanan avgår tre minuter för sent. Bussen från ropsten börjar sin runda en minut för tidigt. Jag har ingen kontroll över sl heller.

I tidningen som kvinnan bredvid mig läser står att julbreven kanske kommer i tid i år. Vi har inte kontroll över posten heller alltså. Jag börjar skaka på huvudet och dagens hela misär står avklädd framför mig. Varför för fan skulle vi alltid ha kontroll, över våra kroppar, form och vikt, bussar, vädret, mobiltäckning, vattnets rörelser, världens gång, internetanslutningens hastighet? Vi försöker skapa en vardag som fungerar bekvämt av sig själv och helst felfritt. Men den är bräcklig. Allt för mycket i livet är baserat på kontroll, hypotetiska förutsättningar och skapar således en himla massa måsten. Och så fort som någonting inte passar in i vår plan så blir vi sura. Sürliga dödsskallar. Synd egentligen. Men åtminstone ikväll lyckades jag till slut att slappna av.

!!Jag har hittat ett jädrans minne i fruktansvärd dubbning!!

2007-11-19T06:12:00.000+01:00

En kortfilm, "un jour" av Marie Paccou, som jag letat efter i 4 år, har till slut dykt upp igen [om även i fruktansvärt dubbning].
--->http://www.youtube.com/watch?v=BmEaGdPGFBw

Även en gammal gottfried benn-dikt förföljde mig hela dagen.
"Mutter
Ich trage dich wie eine Wunde
auf meiner Stirn, die sich nicht schließt.
Sie schmerzt nicht immer. Und es fließt
das Herz sich nicht draus tot.
Nur manchmal plötzlich bin ich blind und spüre
Blut im Munde."
-
"Mor
Jag bär dig som ett sår som inte läker
mellan mina ögonbryn.
Det smärter inte alltid. Och inte
blöder hjärtat sig till döds ur det.
Bara ibland är jag plötsligt blind och känner
blod i munnen. "

Också jag hänger allt för ofta fast i minnen & känslor av gångna dagar, som i ett spindelnät. Jag kan vill inte heller ha det på ett annat sätt - allteftersom jag är min historia - men undrar ibland om dessa minnen är söta eller om de bara lär mig saknad. Om denna bakåtvändhet kanske avhåller mig från att ta större steg framåt. Inte heller vet jag om det ibland bara vore lättare att glömma, på gott och ont. Men nej, det kan jag inte vilja. Ser det som ett ansvar istället och tackar hellre för denna gåva. Bara ibland är jag plötsligt blind och känner blod i munnen...

Att vara genom andra!?

2007-10-08T22:09:00.000+02:00

Nu sitter jag här och lyssar på Cold War Kids igen.

Tanken att vi blir till genom möten med andra har funnits i länge. En fin tanke; framförallt för att den inneslutar exakt människans väsen som social varelse. Ensamvarg är väl ingen i botten. Jag, däremot verkar aldrig BLI TILL. Jag ÄR bara i möten med andra; jag finns bara när någon annan finns där. Konstigt nog, kan jag tycka, men kan inte heller ändra på det. Upptäcker jag en bra bok eller en fantastisk bra skiva, får den först sin värde när jag kan dela den med en annan människa (så mycket musik mina stackars vänner måste lyssna på :). Har jag varit med om något fint, vissnar detta minne om inte jag kan berätta det för någon. Själv bleknar jag och börjar nog bli genomskinlig om jag varit ensam hemma någon dag för länge...

Ja! Och då undrar man varför människan skriver en blogg... Men nu ska jag snart lämna socialkarantänen och åka buss. Då ska jag le mot busschauffören o säga hej, så återfår jag färgen o dagen är räddad! Ett steg i taget, väl :)

[ps: glöm inte att hålla tummarna för bajen ikväll, we need support!]

>>Vi e vuxna, vi kan väl prata öppet med varandra?<<

2007-10-01T08:44:00.000+02:00

Min senaste personliga favorit-tjuvlyssning lät mig svära högt utanför Mariatorgets t-banestation. Livet blir nog aldrig bättre än nu.

En man och en kvinna kommer gåendes bredvid varandra, båda kanske i fyrtioårsåldern, blonda, välklädda, snygga. Och inte precis leende. Halvt gåendes säger kvinnan: "Ju, vi får ju se om vi hörs igen eller om vi dumpar det här." - Mannen: "Nä jag tror inte vi hörs igen." - "Ja, lycka till med jobbet då." - "Ah, lycka till med examensarbetet." Och går skilda vägar utan ens ha stannat upp en sekund.

Livet är roligt, eller hur?

>> Frukost på IKEA, varje dag, sedan hon dött.<<

2007-09-12T21:13:00.000+02:00

De senaste tiden har varit förvånansvärd präglad av möten med den äldre generationen. Eftersom jag slutat jobba på mitt sommar-ålderdomshem kan jag verkligen sakna dem dagliga, regelbundna samtalen och inblicken. Men igår fick jag ändå höra ytterligare en fin, men tragisk berättelse.

Jag och en kompis gav oss iväg till IKEA igår morse och satt kvar några minuter på caféet i väntan på att de skulle öppna. Vi kom att dela bord med en herr som vi så småninom också började samtala med , en gammal riksdagsledamot som bodde i området. efter en stund berättade han att han åt frukost på detta caféet varenda morgon, liksom de flesta andra måltiderna också. Varför? "Min fru dog 1996. Jag har alltid varit en sån som tog väldigt snabba och bestämda beslut. Så hade jag lovat mig själv att, strax efter hennes död, lämna vår lägenhet och bosätta mig i ett annat område. För en gångs skull bestämde jag mig inte med en gång, och gjorde det således aldrig. Nu kan jag inte sova om nätterna, och inte heller äta hemma mer. Jag kan inte äta när jag ser EN tallrik, ETT glas, EN gaffel, EN kniv. Så går alla dagar."

Varför gör vi inte de sakerna, som vi egentligen vet att vi (som Rosenberg träffande namngav det) vet att de absolut behövs göras? Inte ens för vår egen skull. Människans vägar är en gåta.

>>Kan du vara lite mer vid liv, tack?<<

2007-09-08T22:30:00.000+02:00

Länge och ofta har jag tänkt på samtalet med alice jag skrivit om i mitt första inlägg. Att är det här och nu som gäller. Samtidigt upptäckte jag en hemsk detalj i mitt liv jag inte kan hantera: JAG SLÅR IHJÄL TID.

Bland annat i The Cures "Play for today" förekommer den ofta använda vändningen "and wait... wait for something to happen". Själv kan jag utan tvekan påstå att mycket väl känna igen den känslan. Döva dagar i sängen med samma skiva om&om och en påse Ahlgrens Bilar, och världen på standby. Jag menar då inte de fina tillfällen där man bara njuter av tillvaron och vilar sig, utan de dagarna där allt man kunde göra verkar meningslöst. Reality-plugin missing. De dagarna som man bara inte "kan" och vilka det bara gäller att klara av i hoppet om att det blir bättre snart.
Dessa dagar är inte roliga. Och dessa dagar är det oändligt synd om: Kan man återfå dem? Nej. Har man vunnit något? Nej. Händer det något om inte man själv tar itu med tiden? Sällan. Verkligen bortkastat tid, men inte sett utifrån "tid är pengar"-perspektivet, men utifrån tillvarons begränsning. Tiden är min resurs som jag kan använda, för mig och för andra, för att göra det lite bättre här och nu och när det känns menigslöst. Någon gång kommer jag ångra bittert att inte ha gjort det, samtidigt som jag vet att jag periodvist inte förmår klara mig bättre.

Ändå känns det lika idiotiskt att slå ihjal tiden så länge jag väl har den, som att hälla ut drickvatten när jag är torstig. Brrr.

När hitler stal den rosa kaninen

2007-09-03T03:41:00.000+02:00

Igår fick ännu en dam på jobbet mig att häpna: Hon berättade att hon varit på Olympiastadion 1937 och såg Goebbels stå och tala (eller vad man då vill kalla det..)

Det kändes något mellan otäckt och fantastiskt; mest som om mina historieböcker blev verklighet.
När jag gick i lågstadiet, hade jag en talbok kallad "När Hitler stal den rosa kaninen", en väldigt fin berättelse om ett barn i kriget, skrivit för barn. Men framförallt en berättelse. När jag var tonåring hade jag mor- och farföräldrar som hade kunnat berätta mycket för mig, men även om jag (ibland) lyssnade, så känns det som om jag ändå aldrig förstod. Helt ärligt så fick jag nog flytta utomlands för att kunna se mitt land.

Jag förstod nog först igår. "Men jag var ju bara sexton och inte så intresserad av poltik. Jag tyckte mest att de tyska killarna var så stiliga, de sjöng och de marscherade. Och man såg ju bara det som var bra bra, alltså, jag räckte ju också armen upp i luften o ropade Heil Hitler."

Genrep - dag 5 utan öl, coffee and cigarettes

2007-08-26T19:30:00.000+02:00

Jag har svårt för alle de saker, som verkar avgöra mitt liv, men som jag inte har någon som helst kontroll över. Just nu känner jag mig allra mest inspärrad i min kropps begränsningar.

Det värsta som huvuddelen av mina kompisar kan tänka sig, vore nog en positiv graviditetstest. För de flesta vore abort väl också den lösning som ligger närmast. Jag har mått konstigt i ett par dagar nu efter att jag för första gången i mitt liv medvetet har utsatt mig för möjligheten att bli med barn. Även om det är någonting jag har tänkt på länge och ofta, så var alla tankar dock placerade i framtiden och inte sist - hypotetiska. Jag har aldrig funderat över vad ungen skulle heta eller i vilken kyrka han eller hon skulle döpas och tamejfan inte var jag skulle bo och hur jag skulle få finanserna att gå ihop. Och nu står jag i badrummet på morgonen och kollar i spegeln för att se om jag behöver plocka ögonbryn, och med en gång kommer tanken: Tänk dig om det verkligen... och kan inte tänka mig något bättre. Men även om försöket var medvetet, så var det spontant; om vi ska fösöka om är tveksamt, så det är nu det gäller. Min mor, dock, tog det till och med år att bli med barn, således räknar jag mig inte ut några allt för stora chanser.

Jag sitter och känner mig maktlös som kejsarinnan av japan; våra bådas kroppars förmåga verkar avgöra vårt öde. Nu får jag hålla ut några dagar till nervöst o med ont i magen, för att se om mitt liv ska ställas upp o ner snart. Är min test däremot negativ, så dör jag, tror jag. Ajaj.

>>när du en dag är lika gammal som jag kommer du inse hur lycklig du är nu<<

2007-08-26T08:48:00.000+02:00

Idag
Idag var min sista dag på ålderdomshemmet. Efter att ha slutat fem över nio och tömt mitt lilla skåp i omklänningsrummet, tog jag tunnelbanan till gullmars och, istället för att senare byta till tåget mot ropsten, bytte jag till 4:an för att göra en rejäl omväg till karlaplan. Jag ville skjuta upp hemkomsten en liten stund.

Idag, strax innan klockan nio, hade jag stoppat om alla mina damer för kvällen och en stund över till att sitta på sängkanten med Alice, 94 år. Alice är troligen en av världens finaste, skarpaste och piggaste gamla damer, och med sitt huvud liggandes på min axel började hon förklara för mig att förlossningssmärtor inte alls är något farligt eftersom de är meingsfulla, berättar om sitt första oäktenskapliga barn hon fick på trettiotalet och vägrade att adoptera bort och hur det kom sig att just hon fick spela orgel under morgonpsalmen i skolan. På alla hennes frågor beträffande mitt liv och mina tankar svarar jag generade "det tror jag nog.." och "det får man ju hoppas..". Hon bara skrattade och klappade min axel: "Jag kan inte tänka mej att det blir något annat än bra med dej.. när du en dag är lika gammal som jag kommer du inse hur lycklig du är nu."

När min buss hade åkt så långt som till västerbroplan och jag rekapitulerat samtalet kunde jag inget annat än medge: Det är dags att ta itu med tonårsångesten; dags att tacka dagen. Välkomna nu till min blogg, en lekplats för vuxna vars tankar vägrar fylla 20.