Jag har fallit offer för min kropp :-O!

Idag är jag frustrerad, men själva faktumet - ATT jag är frustrerad - frustrerar mig egentligen mest. Jag var för första gången på tre veckor på redskapsgymnastiken. Jag lyckades varken med att hjula eller med eller med att göra en huvudvolt över plinten. Jag vågade inte. Jag föll offer för min kropp och kunde enbart konstatera att jag inte hade kontroll över den; min kropp, det som är jag. Så satte jag mig vid sidan och såg på dem andra medan jag grubblade över min misär.

En timme senare: Jag missar bussen med två minuter och tar nästa istället. Tunnelbanan avgår tre minuter för sent. Bussen från ropsten börjar sin runda en minut för tidigt. Jag har ingen kontroll över sl heller.

I tidningen som kvinnan bredvid mig läser står att julbreven kanske kommer i tid i år. Vi har inte kontroll över posten heller alltså. Jag börjar skaka på huvudet och dagens hela misär står avklädd framför mig. Varför för fan skulle vi alltid ha kontroll, över våra kroppar, form och vikt, bussar, vädret, mobiltäckning, vattnets rörelser, världens gång, internetanslutningens hastighet? Vi försöker skapa en vardag som fungerar bekvämt av sig själv och helst felfritt. Men den är bräcklig. Allt för mycket i livet är baserat på kontroll, hypotetiska förutsättningar och skapar således en himla massa måsten. Och så fort som någonting inte passar in i vår plan så blir vi sura. Sürliga dödsskallar. Synd egentligen. Men åtminstone ikväll lyckades jag till slut att slappna av.