I morse hade jag en otäck känsla i magen... det slog mig varför jag inte kan släppa den här staden. Jag stod vid ett fönster och såg ut över det morgonmörka området. Min bästa vän har nyss flyttat. Fyrtiottals-radhus i södra förorten. Och när jag nu var och hälsade på henne dök det upp så många känslor, förknippade med så många minnen jag har med denna sorts lägenhet i denna sorts förort. Saknad, te, vilsenhet, öppen framtid och att låna ett liv för en stund som inte är det egna. Att sova under främmande lakan. Broadcast. . . . Dessa känslor gör att jag om och om söker mig till sådana platser och glädjer mig åt min söta saknad. Inte sist är minnena symboler för ett liv som ändå håller på att bli mitt eget. Legitimt? Det är en annan fråga =)
Att vara min egen bortbyting har blivit vardag. Att åka till vänner, gå in genom dörren och låta mig själv stå kvar i trapphuset. Således blev jag gripen av en annan känsla - hur ska detta bli när vi blir stora? Att andra någon gång kommer påbörja ett liv med partner, förlovning, giftermål och barn är bara en tidsfråga. Kanske kommer även jag göra det. Men det jag känner för min vän måste nog vara kärlek. Tanken att jag en gång inte kommer kunna stå i hennes kök en torsdagmorgon längre, se ut över hennes förort och höra henne stöka ute i hallen, krossar redan nu hjärtat mitt. Jag vill inte att denna vilsna tid tar slut. Jag vill nog gifta mig med henne. Dock pekar inte sist faktumet att jag själv kommer att bo ensam efter nyår nog på min framtida väg.
Je suis prédestinée à la solitude. Men än så länge ska jag njuta av nutiden. Tack för igår, vännen i förorten. "Vielleicht wird's nie wieder so schön" sjöng redan Gerhard Schöne. God Jul!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar