Nu är det snart två veckor sedan N fra Olso var här. Låg i min säng igår och hade svårt att somna, för även om helgen var körig så var det ändå var minst sagt fint att somna i hans famn, och jag tänker mycket på det ännu. Svårt att tycka att "att ha hela madrassen för sig själv" väger upp det på något sätt.Samtidigt kom jag att tänka på min mor som gjort en massa dumheter och rentav ignorerat sina plikter bara för att kunna somna i någons famn. Jag blir livrädd, Gud, gör att jag aldrig blir så... Jag vill vara stark och leva mitt liv bortom sådana "beroenden", inte bara känna mig bra när någon finns där. När någon vill hålla om mig.
Men jag borde väl förlåta mig min önskan ändå? Närhet är ett basalt mänskligt behov - så varför måste jag bevisa mig och världen igen att jag är så stark och klarar mig utan allt som alla andra behöver (igen..)? Suck. "jag är singel och trivs med det". I nästa liv kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar