Septembereftermiddag (mellan stora Essingen och staden)

Jag måste bara säga en sak:

Det händer med rätt tajta mellanrum att jag bekymrar mig djupt över varför jag egentligen är här, kämpande i detta förbannade utland. Och då, precis då kommer Stockholm och tar mig i sin mjuka famn av höstsol, gamla filmer och fina människor... en massa sådant som får mig tro att det är just här livet kan kännas så melankoliskt-bra ibland att jag får ont i magen. Enbart här. Mellan broarna och alléerna och tyst gurglande Östersjön. Och för en sekund känns min längtan och in-between-the-best-of-two-worlds inte helt lika smärtsam, nej, det känns dräglig och kanske till och med värd att kämpa.

------------------------------------------------------------------------------------------

Ich muss nur eine Sache sagen:

In regelmässigen (und leider recht kurzen) Abständen beginne ich immer wieder, mich darüber zu grämen, dass ich mich in diesem verdammten Ausland befinde und manchmal alles wie ein Kampf erscheint. Und genau dann, genau dann kommt Stockholm zu mir und nimmt mich in seine weichen Arme aus Herbstsonne, alten Filmen und wunderbaren Menschen... aus einer Menge Dinge, die mich glauben lassen, dass sich mein Leben genau hier so melancholisch-gut anfühlen kann, dass ich Magenschmerzen bekomme. Nur hier. Zwischen den Brücken, Alléen und der leise gurgelnden Ostsee. Und för einen Augenblick schmerzen meine Sehnsucht und mein in-between-the-best-of-two-worlds nicht ganz so arg, nein. Es ist erträglich und vielleicht sogar das Kämpfen wert.