Jag har svårt för alle de saker, som verkar avgöra mitt liv, men som jag inte har någon som helst kontroll över. Just nu känner jag mig allra mest inspärrad i min kropps begränsningar.
Det värsta som huvuddelen av mina kompisar kan tänka sig, vore nog en positiv graviditetstest. För de flesta vore abort väl också den lösning som ligger närmast. Jag har mått konstigt i ett par dagar nu efter att jag för första gången i mitt liv medvetet har utsatt mig för möjligheten att bli med barn. Även om det är någonting jag har tänkt på länge och ofta, så var alla tankar dock placerade i framtiden och inte sist - hypotetiska. Jag har aldrig funderat över vad ungen skulle heta eller i vilken kyrka han eller hon skulle döpas och tamejfan inte var jag skulle bo och hur jag skulle få finanserna att gå ihop. Och nu står jag i badrummet på morgonen och kollar i spegeln för att se om jag behöver plocka ögonbryn, och med en gång kommer tanken: Tänk dig om det verkligen... och kan inte tänka mig något bättre. Men även om försöket var medvetet, så var det spontant; om vi ska fösöka om är tveksamt, så det är nu det gäller. Min mor, dock, tog det till och med år att bli med barn, således räknar jag mig inte ut några allt för stora chanser.
Jag sitter och känner mig maktlös som kejsarinnan av japan; våra bådas kroppars förmåga verkar avgöra vårt öde. Nu får jag hålla ut några dagar till nervöst o med ont i magen, för att se om mitt liv ska ställas upp o ner snart. Är min test däremot negativ, så dör jag, tror jag. Ajaj.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar