Igår fick ännu en dam på jobbet mig att häpna: Hon berättade att hon varit på Olympiastadion 1937 och såg Goebbels stå och tala (eller vad man då vill kalla det..)
Det kändes något mellan otäckt och fantastiskt; mest som om mina historieböcker blev verklighet.
När jag gick i lågstadiet, hade jag en talbok kallad "När Hitler stal den rosa kaninen", en väldigt fin berättelse om ett barn i kriget, skrivit för barn. Men framförallt en berättelse. När jag var tonåring hade jag mor- och farföräldrar som hade kunnat berätta mycket för mig, men även om jag (ibland) lyssnade, så känns det som om jag ändå aldrig förstod. Helt ärligt så fick jag nog flytta utomlands för att kunna se mitt land.
Jag förstod nog först igår. "Men jag var ju bara sexton och inte så intresserad av poltik. Jag tyckte mest att de tyska killarna var så stiliga, de sjöng och de marscherade. Och man såg ju bara det som var bra bra, alltså, jag räckte ju också armen upp i luften o ropade Heil Hitler."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar