Länge och ofta har jag tänkt på samtalet med alice jag skrivit om i mitt första inlägg. Att är det här och nu som gäller. Samtidigt upptäckte jag en hemsk detalj i mitt liv jag inte kan hantera: JAG SLÅR IHJÄL TID.
Bland annat i The Cures "Play for today" förekommer den ofta använda vändningen "and wait... wait for something to happen". Själv kan jag utan tvekan påstå att mycket väl känna igen den känslan. Döva dagar i sängen med samma skiva om&om och en påse Ahlgrens Bilar, och världen på standby. Jag menar då inte de fina tillfällen där man bara njuter av tillvaron och vilar sig, utan de dagarna där allt man kunde göra verkar meningslöst. Reality-plugin missing. De dagarna som man bara inte "kan" och vilka det bara gäller att klara av i hoppet om att det blir bättre snart.
Dessa dagar är inte roliga. Och dessa dagar är det oändligt synd om: Kan man återfå dem? Nej. Har man vunnit något? Nej. Händer det något om inte man själv tar itu med tiden? Sällan. Verkligen bortkastat tid, men inte sett utifrån "tid är pengar"-perspektivet, men utifrån tillvarons begränsning. Tiden är min resurs som jag kan använda, för mig och för andra, för att göra det lite bättre här och nu och när det känns menigslöst. Någon gång kommer jag ångra bittert att inte ha gjort det, samtidigt som jag vet att jag periodvist inte förmår klara mig bättre.
Ändå känns det lika idiotiskt att slå ihjal tiden så länge jag väl har den, som att hälla ut drickvatten när jag är torstig. Brrr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar