De senaste tiden har varit förvånansvärd präglad av möten med den äldre generationen. Eftersom jag slutat jobba på mitt sommar-ålderdomshem kan jag verkligen sakna dem dagliga, regelbundna samtalen och inblicken. Men igår fick jag ändå höra ytterligare en fin, men tragisk berättelse.
Jag och en kompis gav oss iväg till IKEA igår morse och satt kvar några minuter på caféet i väntan på att de skulle öppna. Vi kom att dela bord med en herr som vi så småninom också började samtala med , en gammal riksdagsledamot som bodde i området. efter en stund berättade han att han åt frukost på detta caféet varenda morgon, liksom de flesta andra måltiderna också. Varför? "Min fru dog 1996. Jag har alltid varit en sån som tog väldigt snabba och bestämda beslut. Så hade jag lovat mig själv att, strax efter hennes död, lämna vår lägenhet och bosätta mig i ett annat område. För en gångs skull bestämde jag mig inte med en gång, och gjorde det således aldrig. Nu kan jag inte sova om nätterna, och inte heller äta hemma mer. Jag kan inte äta när jag ser EN tallrik, ETT glas, EN gaffel, EN kniv. Så går alla dagar."
Varför gör vi inte de sakerna, som vi egentligen vet att vi (som Rosenberg träffande namngav det) vet att de absolut behövs göras? Inte ens för vår egen skull. Människans vägar är en gåta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar