>>Kom till Segersjö(bo:)...<<

I morse hade jag en otäck känsla i magen... det slog mig varför jag inte kan släppa den här staden. Jag stod vid ett fönster och såg ut över det morgonmörka området. Min bästa vän har nyss flyttat. Fyrtiottals-radhus i södra förorten. Och när jag nu var och hälsade på henne dök det upp så många känslor, förknippade med så många minnen jag har med denna sorts lägenhet i denna sorts förort. Saknad, te, vilsenhet, öppen framtid och att låna ett liv för en stund som inte är det egna. Att sova under främmande lakan. Broadcast. . . . Dessa känslor gör att jag om och om söker mig till sådana platser och glädjer mig åt min söta saknad. Inte sist är minnena symboler för ett liv som ändå håller på att bli mitt eget. Legitimt? Det är en annan fråga =)

Att vara min egen bortbyting har blivit vardag. Att åka till vänner, gå in genom dörren och låta mig själv stå kvar i trapphuset. Således blev jag gripen av en annan känsla - hur ska detta bli när vi blir stora? Att andra någon gång kommer påbörja ett liv med partner, förlovning, giftermål och barn är bara en tidsfråga. Kanske kommer även jag göra det. Men det jag känner för min vän måste nog vara kärlek. Tanken att jag en gång inte kommer kunna stå i hennes kök en torsdagmorgon längre, se ut över hennes förort och höra henne stöka ute i hallen, krossar redan nu hjärtat mitt. Jag vill inte att denna vilsna tid tar slut. Jag vill nog gifta mig med henne. Dock pekar inte sist faktumet att jag själv kommer att bo ensam efter nyår nog på min framtida väg.

Je suis prédestinée à la solitude. Men än så länge ska jag njuta av nutiden. Tack för igår, vännen i förorten. "Vielleicht wird's nie wieder so schön" sjöng redan Gerhard Schöne. God Jul!

Jag har fallit offer för min kropp :-O!

Idag är jag frustrerad, men själva faktumet - ATT jag är frustrerad - frustrerar mig egentligen mest. Jag var för första gången på tre veckor på redskapsgymnastiken. Jag lyckades varken med att hjula eller med eller med att göra en huvudvolt över plinten. Jag vågade inte. Jag föll offer för min kropp och kunde enbart konstatera att jag inte hade kontroll över den; min kropp, det som är jag. Så satte jag mig vid sidan och såg på dem andra medan jag grubblade över min misär.

En timme senare: Jag missar bussen med två minuter och tar nästa istället. Tunnelbanan avgår tre minuter för sent. Bussen från ropsten börjar sin runda en minut för tidigt. Jag har ingen kontroll över sl heller.

I tidningen som kvinnan bredvid mig läser står att julbreven kanske kommer i tid i år. Vi har inte kontroll över posten heller alltså. Jag börjar skaka på huvudet och dagens hela misär står avklädd framför mig. Varför för fan skulle vi alltid ha kontroll, över våra kroppar, form och vikt, bussar, vädret, mobiltäckning, vattnets rörelser, världens gång, internetanslutningens hastighet? Vi försöker skapa en vardag som fungerar bekvämt av sig själv och helst felfritt. Men den är bräcklig. Allt för mycket i livet är baserat på kontroll, hypotetiska förutsättningar och skapar således en himla massa måsten. Och så fort som någonting inte passar in i vår plan så blir vi sura. Sürliga dödsskallar. Synd egentligen. Men åtminstone ikväll lyckades jag till slut att slappna av.

!!Jag har hittat ett jädrans minne i fruktansvärd dubbning!!

En kortfilm, "un jour" av Marie Paccou, som jag letat efter i 4 år, har till slut dykt upp igen [om även i fruktansvärt dubbning].
--->http://www.youtube.com/watch?v=BmEaGdPGFBw

Även en gammal gottfried benn-dikt förföljde mig hela dagen.
"Mutter
Ich trage dich wie eine Wunde
auf meiner Stirn, die sich nicht schließt.
Sie schmerzt nicht immer. Und es fließt
das Herz sich nicht draus tot.
Nur manchmal plötzlich bin ich blind und spüre
Blut im Munde."
-
"Mor
Jag bär dig som ett sår som inte läker
mellan mina ögonbryn.
Det smärter inte alltid. Och inte
blöder hjärtat sig till döds ur det.
Bara ibland är jag plötsligt blind och känner
blod i munnen. "

Också jag hänger allt för ofta fast i minnen & känslor av gångna dagar, som i ett spindelnät. Jag kan vill inte heller ha det på ett annat sätt - allteftersom jag är min historia - men undrar ibland om dessa minnen är söta eller om de bara lär mig saknad. Om denna bakåtvändhet kanske avhåller mig från att ta större steg framåt. Inte heller vet jag om det ibland bara vore lättare att glömma, på gott och ont. Men nej, det kan jag inte vilja. Ser det som ett ansvar istället och tackar hellre för denna gåva. Bara ibland är jag plötsligt blind och känner blod i munnen...

Att vara genom andra!?

Nu sitter jag här och lyssar på Cold War Kids igen.

Tanken att vi blir till genom möten med andra har funnits i länge. En fin tanke; framförallt för att den inneslutar exakt människans väsen som social varelse. Ensamvarg är väl ingen i botten. Jag, däremot verkar aldrig BLI TILL. Jag ÄR bara i möten med andra; jag finns bara när någon annan finns där. Konstigt nog, kan jag tycka, men kan inte heller ändra på det. Upptäcker jag en bra bok eller en fantastisk bra skiva, får den först sin värde när jag kan dela den med en annan människa (så mycket musik mina stackars vänner måste lyssna på :). Har jag varit med om något fint, vissnar detta minne om inte jag kan berätta det för någon. Själv bleknar jag och börjar nog bli genomskinlig om jag varit ensam hemma någon dag för länge...

Ja! Och då undrar man varför människan skriver en blogg... Men nu ska jag snart lämna socialkarantänen och åka buss. Då ska jag le mot busschauffören o säga hej, så återfår jag färgen o dagen är räddad! Ett steg i taget, väl :)

[ps: glöm inte att hålla tummarna för bajen ikväll, we need support!]

>>Vi e vuxna, vi kan väl prata öppet med varandra?<<

Min senaste personliga favorit-tjuvlyssning lät mig svära högt utanför Mariatorgets t-banestation. Livet blir nog aldrig bättre än nu.

En man och en kvinna kommer gåendes bredvid varandra, båda kanske i fyrtioårsåldern, blonda, välklädda, snygga. Och inte precis leende. Halvt gåendes säger kvinnan: "Ju, vi får ju se om vi hörs igen eller om vi dumpar det här." - Mannen: "Nä jag tror inte vi hörs igen." - "Ja, lycka till med jobbet då." - "Ah, lycka till med examensarbetet." Och går skilda vägar utan ens ha stannat upp en sekund.

Livet är roligt, eller hur?

>> Frukost på IKEA, varje dag, sedan hon dött.<<

De senaste tiden har varit förvånansvärd präglad av möten med den äldre generationen. Eftersom jag slutat jobba på mitt sommar-ålderdomshem kan jag verkligen sakna dem dagliga, regelbundna samtalen och inblicken. Men igår fick jag ändå höra ytterligare en fin, men tragisk berättelse.

Jag och en kompis gav oss iväg till IKEA igår morse och satt kvar några minuter på caféet i väntan på att de skulle öppna. Vi kom att dela bord med en herr som vi så småninom också började samtala med , en gammal riksdagsledamot som bodde i området. efter en stund berättade han att han åt frukost på detta caféet varenda morgon, liksom de flesta andra måltiderna också. Varför? "Min fru dog 1996. Jag har alltid varit en sån som tog väldigt snabba och bestämda beslut. Så hade jag lovat mig själv att, strax efter hennes död, lämna vår lägenhet och bosätta mig i ett annat område. För en gångs skull bestämde jag mig inte med en gång, och gjorde det således aldrig. Nu kan jag inte sova om nätterna, och inte heller äta hemma mer. Jag kan inte äta när jag ser EN tallrik, ETT glas, EN gaffel, EN kniv. Så går alla dagar."

Varför gör vi inte de sakerna, som vi egentligen vet att vi (som Rosenberg träffande namngav det) vet att de absolut behövs göras? Inte ens för vår egen skull. Människans vägar är en gåta.

>>Kan du vara lite mer vid liv, tack?<<

Länge och ofta har jag tänkt på samtalet med alice jag skrivit om i mitt första inlägg. Att är det här och nu som gäller. Samtidigt upptäckte jag en hemsk detalj i mitt liv jag inte kan hantera: JAG SLÅR IHJÄL TID.

Bland annat i The Cures "Play for today" förekommer den ofta använda vändningen "and wait... wait for something to happen". Själv kan jag utan tvekan påstå att mycket väl känna igen den känslan. Döva dagar i sängen med samma skiva om&om och en påse Ahlgrens Bilar, och världen på standby. Jag menar då inte de fina tillfällen där man bara njuter av tillvaron och vilar sig, utan de dagarna där allt man kunde göra verkar meningslöst. Reality-plugin missing. De dagarna som man bara inte "kan" och vilka det bara gäller att klara av i hoppet om att det blir bättre snart.
Dessa dagar är inte roliga. Och dessa dagar är det oändligt synd om: Kan man återfå dem? Nej. Har man vunnit något? Nej. Händer det något om inte man själv tar itu med tiden? Sällan. Verkligen bortkastat tid, men inte sett utifrån "tid är pengar"-perspektivet, men utifrån tillvarons begränsning. Tiden är min resurs som jag kan använda, för mig och för andra, för att göra det lite bättre här och nu och när det känns menigslöst. Någon gång kommer jag ångra bittert att inte ha gjort det, samtidigt som jag vet att jag periodvist inte förmår klara mig bättre.

Ändå känns det lika idiotiskt att slå ihjal tiden så länge jag väl har den, som att hälla ut drickvatten när jag är torstig. Brrr.

När hitler stal den rosa kaninen

Igår fick ännu en dam på jobbet mig att häpna: Hon berättade att hon varit på Olympiastadion 1937 och såg Goebbels stå och tala (eller vad man då vill kalla det..)

Det kändes något mellan otäckt och fantastiskt; mest som om mina historieböcker blev verklighet.
När jag gick i lågstadiet, hade jag en talbok kallad "När Hitler stal den rosa kaninen", en väldigt fin berättelse om ett barn i kriget, skrivit för barn. Men framförallt en berättelse. När jag var tonåring hade jag mor- och farföräldrar som hade kunnat berätta mycket för mig, men även om jag (ibland) lyssnade, så känns det som om jag ändå aldrig förstod. Helt ärligt så fick jag nog flytta utomlands för att kunna se mitt land.

Jag förstod nog först igår. "Men jag var ju bara sexton och inte så intresserad av poltik. Jag tyckte mest att de tyska killarna var så stiliga, de sjöng och de marscherade. Och man såg ju bara det som var bra bra, alltså, jag räckte ju också armen upp i luften o ropade Heil Hitler."

Genrep - dag 5 utan öl, coffee and cigarettes

Jag har svårt för alle de saker, som verkar avgöra mitt liv, men som jag inte har någon som helst kontroll över. Just nu känner jag mig allra mest inspärrad i min kropps begränsningar.

Det värsta som huvuddelen av mina kompisar kan tänka sig, vore nog en positiv graviditetstest. För de flesta vore abort väl också den lösning som ligger närmast. Jag har mått konstigt i ett par dagar nu efter att jag för första gången i mitt liv medvetet har utsatt mig för möjligheten att bli med barn. Även om det är någonting jag har tänkt på länge och ofta, så var alla tankar dock placerade i framtiden och inte sist - hypotetiska. Jag har aldrig funderat över vad ungen skulle heta eller i vilken kyrka han eller hon skulle döpas och tamejfan inte var jag skulle bo och hur jag skulle få finanserna att gå ihop. Och nu står jag i badrummet på morgonen och kollar i spegeln för att se om jag behöver plocka ögonbryn, och med en gång kommer tanken: Tänk dig om det verkligen... och kan inte tänka mig något bättre. Men även om försöket var medvetet, så var det spontant; om vi ska fösöka om är tveksamt, så det är nu det gäller. Min mor, dock, tog det till och med år att bli med barn, således räknar jag mig inte ut några allt för stora chanser.

Jag sitter och känner mig maktlös som kejsarinnan av japan; våra bådas kroppars förmåga verkar avgöra vårt öde. Nu får jag hålla ut några dagar till nervöst o med ont i magen, för att se om mitt liv ska ställas upp o ner snart. Är min test däremot negativ, så dör jag, tror jag. Ajaj.

>>när du en dag är lika gammal som jag kommer du inse hur lycklig du är nu<<

Idag
Idag var min sista dag på ålderdomshemmet. Efter att ha slutat fem över nio och tömt mitt lilla skåp i omklänningsrummet, tog jag tunnelbanan till gullmars och, istället för att senare byta till tåget mot ropsten, bytte jag till 4:an för att göra en rejäl omväg till karlaplan. Jag ville skjuta upp hemkomsten en liten stund.

Idag, strax innan klockan nio, hade jag stoppat om alla mina damer för kvällen och en stund över till att sitta på sängkanten med Alice, 94 år. Alice är troligen en av världens finaste, skarpaste och piggaste gamla damer, och med sitt huvud liggandes på min axel började hon förklara för mig att förlossningssmärtor inte alls är något farligt eftersom de är meingsfulla, berättar om sitt första oäktenskapliga barn hon fick på trettiotalet och vägrade att adoptera bort och hur det kom sig att just hon fick spela orgel under morgonpsalmen i skolan. På alla hennes frågor beträffande mitt liv och mina tankar svarar jag generade "det tror jag nog.." och "det får man ju hoppas..". Hon bara skrattade och klappade min axel: "Jag kan inte tänka mej att det blir något annat än bra med dej.. när du en dag är lika gammal som jag kommer du inse hur lycklig du är nu."

När min buss hade åkt så långt som till västerbroplan och jag rekapitulerat samtalet kunde jag inget annat än medge: Det är dags att ta itu med tonårsångesten; dags att tacka dagen. Välkomna nu till min blogg, en lekplats för vuxna vars tankar vägrar fylla 20.