Tanken att vi blir till genom möten med andra har funnits i länge. En fin tanke; framförallt för att den inneslutar exakt människans väsen som social varelse. Ensamvarg är väl ingen i botten. Jag, däremot verkar aldrig BLI TILL. Jag ÄR bara i möten med andra; jag finns bara när någon annan finns där. Konstigt nog, kan jag tycka, men kan inte heller ändra på det. Upptäcker jag en bra bok eller en fantastisk bra skiva, får den först sin värde när jag kan dela den med en annan människa (så mycket musik mina stackars vänner måste lyssna på :). Har jag varit med om något fint, vissnar detta minne om inte jag kan berätta det för någon. Själv bleknar jag och börjar nog bli genomskinlig om jag varit ensam hemma någon dag för länge...
Ja! Och då undrar man varför människan skriver en blogg... Men nu ska jag snart lämna socialkarantänen och åka buss. Då ska jag le mot busschauffören o säga hej, så återfår jag färgen o dagen är räddad! Ett steg i taget, väl :)
[ps: glöm inte att hålla tummarna för bajen ikväll, we need support!]
