Genrep - dag 5 utan öl, coffee and cigarettes

Jag har svårt för alle de saker, som verkar avgöra mitt liv, men som jag inte har någon som helst kontroll över. Just nu känner jag mig allra mest inspärrad i min kropps begränsningar.

Det värsta som huvuddelen av mina kompisar kan tänka sig, vore nog en positiv graviditetstest. För de flesta vore abort väl också den lösning som ligger närmast. Jag har mått konstigt i ett par dagar nu efter att jag för första gången i mitt liv medvetet har utsatt mig för möjligheten att bli med barn. Även om det är någonting jag har tänkt på länge och ofta, så var alla tankar dock placerade i framtiden och inte sist - hypotetiska. Jag har aldrig funderat över vad ungen skulle heta eller i vilken kyrka han eller hon skulle döpas och tamejfan inte var jag skulle bo och hur jag skulle få finanserna att gå ihop. Och nu står jag i badrummet på morgonen och kollar i spegeln för att se om jag behöver plocka ögonbryn, och med en gång kommer tanken: Tänk dig om det verkligen... och kan inte tänka mig något bättre. Men även om försöket var medvetet, så var det spontant; om vi ska fösöka om är tveksamt, så det är nu det gäller. Min mor, dock, tog det till och med år att bli med barn, således räknar jag mig inte ut några allt för stora chanser.

Jag sitter och känner mig maktlös som kejsarinnan av japan; våra bådas kroppars förmåga verkar avgöra vårt öde. Nu får jag hålla ut några dagar till nervöst o med ont i magen, för att se om mitt liv ska ställas upp o ner snart. Är min test däremot negativ, så dör jag, tror jag. Ajaj.

>>när du en dag är lika gammal som jag kommer du inse hur lycklig du är nu<<

Idag
Idag var min sista dag på ålderdomshemmet. Efter att ha slutat fem över nio och tömt mitt lilla skåp i omklänningsrummet, tog jag tunnelbanan till gullmars och, istället för att senare byta till tåget mot ropsten, bytte jag till 4:an för att göra en rejäl omväg till karlaplan. Jag ville skjuta upp hemkomsten en liten stund.

Idag, strax innan klockan nio, hade jag stoppat om alla mina damer för kvällen och en stund över till att sitta på sängkanten med Alice, 94 år. Alice är troligen en av världens finaste, skarpaste och piggaste gamla damer, och med sitt huvud liggandes på min axel började hon förklara för mig att förlossningssmärtor inte alls är något farligt eftersom de är meingsfulla, berättar om sitt första oäktenskapliga barn hon fick på trettiotalet och vägrade att adoptera bort och hur det kom sig att just hon fick spela orgel under morgonpsalmen i skolan. På alla hennes frågor beträffande mitt liv och mina tankar svarar jag generade "det tror jag nog.." och "det får man ju hoppas..". Hon bara skrattade och klappade min axel: "Jag kan inte tänka mej att det blir något annat än bra med dej.. när du en dag är lika gammal som jag kommer du inse hur lycklig du är nu."

När min buss hade åkt så långt som till västerbroplan och jag rekapitulerat samtalet kunde jag inget annat än medge: Det är dags att ta itu med tonårsångesten; dags att tacka dagen. Välkomna nu till min blogg, en lekplats för vuxna vars tankar vägrar fylla 20.