I'd rather die than....

...being serious in classes. Nyligen på lektionen fick vi undersöka tal-/skriftspråkligheten och tilltalet i en reklam för ett nattöppet Warhammer-säljevent. Vi lyckades inte riktigt koncentrera oss, utan höll nästan på att dö av skratt - sedan alla deltagare skulle vara "med och tävla om en fullsize-figur från Warhammer! Garanterat något som imponerar på en framtida livspartner!" Eller kanske får ersätta en sådan... ^^ (Ja det lär bli fina bebisar!)

-----------------------------------
...being serious in classes. Neulich sollten wir in einem Seminar die Nähe eines Textes zu gesprochener und geschriebener Sprache untersuchen. Objekt war ein Werbetext für einen nächtlichen Warhammer-Verkaufsevent. Leider gelang es uns nicht ganz, und zu konzentrieren, denn wir sind vor Lachen fast gestorben: Alle Käufer sollten "bei der Auslosung einer Fullsize-Figur aus Warhammer dabei sein, die einen zukünftigen Lebenspartner garantiert schwer beeindruckt!" Ja, oder jenen ersetzen darf... ^^ (süsse süsse Babys!)

Septembereftermiddag (mellan stora Essingen och staden)

Jag måste bara säga en sak:

Det händer med rätt tajta mellanrum att jag bekymrar mig djupt över varför jag egentligen är här, kämpande i detta förbannade utland. Och då, precis då kommer Stockholm och tar mig i sin mjuka famn av höstsol, gamla filmer och fina människor... en massa sådant som får mig tro att det är just här livet kan kännas så melankoliskt-bra ibland att jag får ont i magen. Enbart här. Mellan broarna och alléerna och tyst gurglande Östersjön. Och för en sekund känns min längtan och in-between-the-best-of-two-worlds inte helt lika smärtsam, nej, det känns dräglig och kanske till och med värd att kämpa.

------------------------------------------------------------------------------------------

Ich muss nur eine Sache sagen:

In regelmässigen (und leider recht kurzen) Abständen beginne ich immer wieder, mich darüber zu grämen, dass ich mich in diesem verdammten Ausland befinde und manchmal alles wie ein Kampf erscheint. Und genau dann, genau dann kommt Stockholm zu mir und nimmt mich in seine weichen Arme aus Herbstsonne, alten Filmen und wunderbaren Menschen... aus einer Menge Dinge, die mich glauben lassen, dass sich mein Leben genau hier so melancholisch-gut anfühlen kann, dass ich Magenschmerzen bekomme. Nur hier. Zwischen den Brücken, Alléen und der leise gurgelnden Ostsee. Und för einen Augenblick schmerzen meine Sehnsucht und mein in-between-the-best-of-two-worlds nicht ganz so arg, nein. Es ist erträglich und vielleicht sogar das Kämpfen wert.

Ett annat Europa är möjligt!

Stötte på ett kort idag, taget i mina gamla hemtrakter kring treangelen i Malmö, där ESF håller på att avslutas.

Hela tillställningen påminner lite om en politisk festival i Berlin som jag jobbat på. Då, för tre år sedan, tyckte jag att sådana möten var otroligt roliga och stora och viktiga. Nu har jag också bara blivit gammal och bitter, tycker det är svårt med en massa människor som möts, som har en massa åsikter och som samlas för att sitta ihop och komma överens om att de är överens. Vad blir resultatet av det hela? Åsikter i massor, men inte mycket gjort i alla fall kan man tycka. Jag hoppas jag har missat en masa detaljer, dock. Idealism (som jag gärna samordnar med potentiella besökare av denna festival) är kanske något man växer ifrån, men om "att ha realistisk syn på saker" det är bättre och moget för det - ja det tror jag knappast. De resignerade är ju ännu mindre engagerade eller konstruktiva (JA det förebrår jag mig varje dag!).

Men på tal om ett annat Europa: Läste häromdagen att det nu finns en första privat sjukdomsförsäkring i det här landet. Inte nog med att sjukvården har reats ut och privatiserats, nu blir även vårdtagarna explicit indelade i A- och B-lag. Riktigt skoj.

------------------------------------------------------------------------------------

Ich habe heute zufällig ein schickes Foto entdeckt, das in meinem alten Viertel in Malmö aufgenommen ist. In Malmö geht zurzeit das ESF zu Ende.

Das ganze Forum erinnert mich ein wenig an ein politisches Festival in Berlin, auf dem ich mal gearbeitet hab. Damals, vor drei Jahren. fand ich, dass das ne ganz grosse und wichtige Sache war. Doch nun scheint es, als ob ich auch nur alt und bitter geworden bin. Es fällt mir schwer, es toll zu finden, wenn eine Menge Leute sich treffen, miteinander diskutieren und sich einig darüber sind, dass sie sich einig sind. Und dann? Nichts weiter.
Aber ich hoffe wirklich, dass ich etwas übersehen habe. Idealismus (für mich also nah verbunden mit den potentiellen Beuchern dieses Forums) ist wohl etwas, aus dem man in den meisten Fällen herauswächst. Ob "realistischen, nüchterne (ernüchternde...?:) Standpunkte" so viel erwachsener und besser sind, ja das ist die Frage. Denn die Resignierten sind ja noch weniger engagiert und konstruktiv (JA, etwas, das ich mit jeden Tag vorwerfe...).

Aber wo wir gerade über ein anderes Europa sprechen: Habe kürzlich gelesen, dass Schweden nun seine erste private Krankenversicherung bekommen hat. Nicht genug, dass Krankenhäuser und Polikliniken ausverkauft und privatisiert worden sind, nein, jetzt sehen wir zu, dass auch die Patienten explicit in A und B eingeteilt werden. Richtig feine Sache.

Alltid länga efter lite mer...

Nu är det snart två veckor sedan N fra Olso var här. Låg i min säng igår och hade svårt att somna, för även om helgen var körig så var det ändå var minst sagt fint att somna i hans famn, och jag tänker mycket på det ännu. Svårt att tycka att "att ha hela madrassen för sig själv" väger upp det på något sätt.

Samtidigt kom jag att tänka på min mor som gjort en massa dumheter och rentav ignorerat sina plikter bara för att kunna somna i någons famn. Jag blir livrädd, Gud, gör att jag aldrig blir så... Jag vill vara stark och leva mitt liv bortom sådana "beroenden", inte bara känna mig bra när någon finns där. När någon vill hålla om mig.

Men jag borde väl förlåta mig min önskan ändå? Närhet är ett basalt mänskligt behov - så varför måste jag bevisa mig och världen igen att jag är så stark och klarar mig utan allt som alla andra behöver (igen..)? Suck. "jag är singel och trivs med det". I nästa liv kanske.

Goddamn your fingers

Att jag fått förmågan att minnas är nog det taskigaste min vän Gud har gjort mot mig. Goddamn my memory...