!!Jag har hittat ett jädrans minne i fruktansvärd dubbning!!

En kortfilm, "un jour" av Marie Paccou, som jag letat efter i 4 år, har till slut dykt upp igen [om även i fruktansvärt dubbning].
--->http://www.youtube.com/watch?v=BmEaGdPGFBw

Även en gammal gottfried benn-dikt förföljde mig hela dagen.
"Mutter
Ich trage dich wie eine Wunde
auf meiner Stirn, die sich nicht schließt.
Sie schmerzt nicht immer. Und es fließt
das Herz sich nicht draus tot.
Nur manchmal plötzlich bin ich blind und spüre
Blut im Munde."
-
"Mor
Jag bär dig som ett sår som inte läker
mellan mina ögonbryn.
Det smärter inte alltid. Och inte
blöder hjärtat sig till döds ur det.
Bara ibland är jag plötsligt blind och känner
blod i munnen. "

Också jag hänger allt för ofta fast i minnen & känslor av gångna dagar, som i ett spindelnät. Jag kan vill inte heller ha det på ett annat sätt - allteftersom jag är min historia - men undrar ibland om dessa minnen är söta eller om de bara lär mig saknad. Om denna bakåtvändhet kanske avhåller mig från att ta större steg framåt. Inte heller vet jag om det ibland bara vore lättare att glömma, på gott och ont. Men nej, det kan jag inte vilja. Ser det som ett ansvar istället och tackar hellre för denna gåva. Bara ibland är jag plötsligt blind och känner blod i munnen...