To hell with... yeah.

Idag skulle jag precis förbanna allt och alla. Bara ha en dag där jag får tycka att allt är för jävligt.

Så satte jag på tunnelbanan på väg till universitetet och skulle byta vid Östermalmstorg. Det var bråttom, jag försökte ordna jackan, stoppa ner alla näsdukar, få almanackan ner i väskan igen och hitta mina svarta vantar som jag ju precis hade lagt i knäet, och allt ungefär på fyra sekunder.

Tunnelbanan stannar. Jag har ännu en anledning att vara sur. Så pekar tjejen som sitter mitt emot på platsen precis bredvid mig:
"Dina vantar. Där."
Och säger det hela med ett stort, fint leende.

Och jag som precis skulle vara så sur så. Du har vänt min dag ska du veta, tjejen på tunnelbanan.