>> Frukost på IKEA, varje dag, sedan hon dött.<<

De senaste tiden har varit förvånansvärd präglad av möten med den äldre generationen. Eftersom jag slutat jobba på mitt sommar-ålderdomshem kan jag verkligen sakna dem dagliga, regelbundna samtalen och inblicken. Men igår fick jag ändå höra ytterligare en fin, men tragisk berättelse.

Jag och en kompis gav oss iväg till IKEA igår morse och satt kvar några minuter på caféet i väntan på att de skulle öppna. Vi kom att dela bord med en herr som vi så småninom också började samtala med , en gammal riksdagsledamot som bodde i området. efter en stund berättade han att han åt frukost på detta caféet varenda morgon, liksom de flesta andra måltiderna också. Varför? "Min fru dog 1996. Jag har alltid varit en sån som tog väldigt snabba och bestämda beslut. Så hade jag lovat mig själv att, strax efter hennes död, lämna vår lägenhet och bosätta mig i ett annat område. För en gångs skull bestämde jag mig inte med en gång, och gjorde det således aldrig. Nu kan jag inte sova om nätterna, och inte heller äta hemma mer. Jag kan inte äta när jag ser EN tallrik, ETT glas, EN gaffel, EN kniv. Så går alla dagar."

Varför gör vi inte de sakerna, som vi egentligen vet att vi (som Rosenberg träffande namngav det) vet att de absolut behövs göras? Inte ens för vår egen skull. Människans vägar är en gåta.

>>Kan du vara lite mer vid liv, tack?<<

Länge och ofta har jag tänkt på samtalet med alice jag skrivit om i mitt första inlägg. Att är det här och nu som gäller. Samtidigt upptäckte jag en hemsk detalj i mitt liv jag inte kan hantera: JAG SLÅR IHJÄL TID.

Bland annat i The Cures "Play for today" förekommer den ofta använda vändningen "and wait... wait for something to happen". Själv kan jag utan tvekan påstå att mycket väl känna igen den känslan. Döva dagar i sängen med samma skiva om&om och en påse Ahlgrens Bilar, och världen på standby. Jag menar då inte de fina tillfällen där man bara njuter av tillvaron och vilar sig, utan de dagarna där allt man kunde göra verkar meningslöst. Reality-plugin missing. De dagarna som man bara inte "kan" och vilka det bara gäller att klara av i hoppet om att det blir bättre snart.
Dessa dagar är inte roliga. Och dessa dagar är det oändligt synd om: Kan man återfå dem? Nej. Har man vunnit något? Nej. Händer det något om inte man själv tar itu med tiden? Sällan. Verkligen bortkastat tid, men inte sett utifrån "tid är pengar"-perspektivet, men utifrån tillvarons begränsning. Tiden är min resurs som jag kan använda, för mig och för andra, för att göra det lite bättre här och nu och när det känns menigslöst. Någon gång kommer jag ångra bittert att inte ha gjort det, samtidigt som jag vet att jag periodvist inte förmår klara mig bättre.

Ändå känns det lika idiotiskt att slå ihjal tiden så länge jag väl har den, som att hälla ut drickvatten när jag är torstig. Brrr.

När hitler stal den rosa kaninen

Igår fick ännu en dam på jobbet mig att häpna: Hon berättade att hon varit på Olympiastadion 1937 och såg Goebbels stå och tala (eller vad man då vill kalla det..)

Det kändes något mellan otäckt och fantastiskt; mest som om mina historieböcker blev verklighet.
När jag gick i lågstadiet, hade jag en talbok kallad "När Hitler stal den rosa kaninen", en väldigt fin berättelse om ett barn i kriget, skrivit för barn. Men framförallt en berättelse. När jag var tonåring hade jag mor- och farföräldrar som hade kunnat berätta mycket för mig, men även om jag (ibland) lyssnade, så känns det som om jag ändå aldrig förstod. Helt ärligt så fick jag nog flytta utomlands för att kunna se mitt land.

Jag förstod nog först igår. "Men jag var ju bara sexton och inte så intresserad av poltik. Jag tyckte mest att de tyska killarna var så stiliga, de sjöng och de marscherade. Och man såg ju bara det som var bra bra, alltså, jag räckte ju också armen upp i luften o ropade Heil Hitler."