In between the best of two worlds

Snart nyårsafton. Igen.

Alldeles nyss satt jag och jufikade med erika och några vänner när jag (verkligen) insåg att jag numera har bott i exil i tre och ett halvt år. Nu sitter jag hos Katja, min gamla bästis från gymnasietiden. Lyssnar på ny musik och tänker på de gamla tiderna och mina uppehåll i Leipzig, Diebzig, Halle under senaste veckan. Att jag snart ska tillbaka till fina Sthlm. Och? Nä, det finns inte mycket att säga. Var jag än är saknar jag något, och ibland tror jag att det är just det som håller mig i rörelse. I'm in between the best of two worlds.

Jag hör av mig igen ifall jag kommer på någon vettig slutsats att dra sen.
---------------------------------------------------------------------

Bald Sylvester. Schon wieder.

Kurz vor Weihnachten saß ich mit Erika und ein paar Freunden in einem Café. Da sah ich (wirklich) ein, dass ich nun schon dreieinhalb Jahre im Exil verbracht habe. Nun sitze ich bei Katja. Höre Musik, denke an meine Abstecher nach Leipzig, Diebzig, Halle während der letzten Tage. Daran, dass ich bald zurück nach Sthlm fahre. Und? Nja, ich kann nicht viel dazu sagen. Wo ich auch immer bin, sehne ich mich nach etwas, und manchmal glaube ich, dass eigentlich nur das mich in Bewegung hält. I'm in between the best of two worlds.

Ich meld mich nochmal, falls ich später irgendeine bessere Schlussfolgerung ziehen kann.

----------------------------------------------------------------------
(bilden är av Ann-Sofi Sidén, "9th Street", ur "In between the best of two worlds")

Music your new boyfriend is too stupid to know about...

...var namnet på ett blandband jag en gång fick av en tjejkompis. Min bror konstaterade att detta minsann var ett jävligt trist namn, framförallt om detta skulle motsvara den verkliga situationen.
Jag har en gång svurit att jag aldrig mer borde dejta killar som inte har vägrat göra lumpen. Idag insåg jag att denna lista måste utvidgas:

Dejtingparagraf Nr. 2 - Jag skall aldrig mer dejta (i Sverige bosatta) personer som inte vet vem Ebba Grön/Imperiet/Thåström är.

Det är helt omöjligt, bara.

---------------------------------------------------------------------------------------------------
...war der Titel eines Mixtapes, das ich einst von einer Freundin bekam. Mein Bruder konstatierte, dass dies ein sehr trister Name war, vorallendingen, wenn er der Wahrheit entsprach.
Ich habe ein Mal gesagt, dass ich nie wieder mit Jungs ausgehen sollte, die nicht den Kriegsdienst verweigert haben. Heute habe ich eingesehen, dass diese Liste erweitert werden muss:

Dateparagraph 2: Ich werde nie wieder mit (in Schweden wohnenden) Personen ausgehen, die nicht wissen, wer Ebba Grön/Imperiet/Thåström sind.

Geht einfach ma nich.

Plusgrader ute? So what!

Gårdagens upptäckt!!
I gränden mellan Götgatan och Södermalmstorg hade någon (...) fixat en pulkabacke med fusksnö. På densamme höll folk sedan på med pulkasnabbåkningstävling. Jag bor alltså i en storstad... ^^

Die Entdeckung des gestrigen Tages!!
In einer Strasse auf Södermalm, gleich neben Slussen, hatte jemand künstlichen Schnee aufgeschüttet und einen Schlittenberg gemacht. Und auf diesem wurde dann ein Schlittenwettfahren veranstaltet. Ich wohn also in einer Großstadt, ja.... ^^


Anything else? Ja!!

Jag har nästan lyckats missa höstens grymmaste hellängdare! Gör inte det också.
Hätte fast das beste Album diesen Herbstes verpasst. Macht nicht den gleichen Fehler!

COLD WAR KIDS - "LOYALTY TO LOYALTY" - cd + 10" lp
--> Cold War Kids Myspace

To believe or not to believe...in it.

Nyligen på Drottninggatan slog det mig att vi inte bara som barn ställs inför valet att vara godtrogna eller ej. Det händer dagligen, även nu när man vuxit ifrån de stora frågorna - som om jultomten finns eller om man får fyrkantiga ögon ifall man tittar för mycket på tv.

På Drottninggatan sitter ofta en rätt så stor och mysig gubbe, som sjunger fantastiskt fint med en rökig röst, spelar gitarr och säljer sina skivor. Första gången vi såg honom, berättade Johanna glad för mig (hon älskar honom nämligen), att han ju faktiskt har skivkontrakt och bara spelar på gågatan för att han tycker att det är kul att göra det.

Jag, som väluppfostrad östtyska, har väldigt svårt att tro på denna historia. Jag blir istället ledsen varenda gång jag går förbi vår runda trubadur. Man kunde säga att jag är realist och Johanna den naivare av oss två. Men jag tror faktiskt att det inte ens är halva sanningen. Tar inte jag ifrån mig en massa glädje, vardagliga mysterier och tron på att människor faktiskt kan vara idealister eller rentav goda, utan intentioner och lögner? Gör inte jag världen i mitt huvud till en tristare plats än den egentligen är?

-----------------------------------------------------------------------------
Kürzlich, auf unserem Boulevard, sah ich ein, dass wir nicht nur als Kinder vor die Wahl gestellt werden, gutgläubig oder skeptisch zu sein. Nein, das passiert uns auch heut noch täglich, jenseits der grossen Fragen, ob es den Weihnachtsmann wirklich gibt oder ob man von zuviel Fernsehen viereckige Augen bekommt.

Auf der Drottninggatan sitzt oft ein runder, gemütlicher Kerl, der ganz fantastisch mit rauher Stimme singt, Gitarre spielt und seine CDs verkauft. Als wir ihn das erste Mal sahen, erzählte Johanna (die in ihn ganz vernarrt ist), dass er ja eigentlich einen Plattenvertrag hat und nur auf der Strasse spielt, weil er das einfach gern tut.

Mir, als gut erzogene Ostdeutsche, fällt es natürlich schwer, das zu glauben. Ich werd statt dessen jedesmal traurig, wenn ich unseren runden Troubadour sehe. Man könnte sagen, ich bin Realist und Johanna die Naivere von uns beiden. Aber ich glaube, dass ist nichtmal die halbe Wahrheit. Nehme ich mir selbst nicht einen Menge Freude, Alltagsmysterien und den Glauben daran, dass Menschen in der Tat Idealisten oder sogar gut sein können, ohne heimliche Absichten und Lügen? Mach ich nicht eher die Welt in meinem Kopf zu einem tristeren Platz, als sie ist?

Kaizers, KGB

Snacka om att jag känner mig som en fjortonåring..
I fredags var det dags för årets tredje Kaizers Orchestra-konsert, och för att värma upp gick vi, ett gäng på fem, till baren KGB (så heter ju första låten på skivan Maestro.). Vid åttatiden går två män förbi oss och fram till baren. Jag blir tyst, tittar, viskar sen till Ida. "Ida, ser du vem som precis kommit in?". Ja. Gitarristen Terje och sångaren JanOve hade också tänkt att de kunde ta en Kvite Russer på KGB innan konserten. *AAAHAHA*. Det var nog en av de mest nervösa stunder i år.

Verdammt, ich fühl mich wieder wie 14. Letzten Freitag war's Zeit für mein drittes Kaizers Orchestra-Konzert, und zum Aufwärmen gingen wir zu fünft zu einer Kneipe mit Namen KGB (denn so heisst auch das erste Lied auf ihrem Album Maestro). Gegen acht gehen zwei Männer an uns vorbei und an die Bar. Ich werd still, schau noch einmal, und flüstere Ida zu: "Ida, siehst du wer grad gekommen ist?" Ja. Gitarrist Terje und Sänger JanOve wollten auch vorm Konzert noch einen Kvite Russer (white russian..) im KGB trinken. *AAAHAHA*. Das war einer der nervösesten Augenblicke diesen Jahres.
-------------------------------------
Älska Kaizers:
http://www.youtube.com/watch?v=ABB8TfDzrds
www.kaizers.no

och: 3. December - Ladytron på Debaser!!
http://www.myspace.com/ladytron

Rulltrappereflektioner

Precis hemkommen från Prag... (tack Ben!)
Jag har upptäckt att jag känner en egendomlig ömhet för män i slips och kavaj. Jag känner ett behov att bara gå fram, ta dem i min famn, rufsa sönder deras prydliga frisyrer och säga:
"Allting blir bra. Det finns en värld utanför det här".

Gerade von meiner Pragreise zurückgekommen... (danke Ben!!!)
Ich habe entdeckt, dass ich eine sonderbare Zuneigung für Männer in Anzug empfinde. Ich habe das Bedürfnis, zu ihnen zu gehen, sie zu umarmen, ihre ordentlichen Frisuren zu zerstrubbeln und sagen:
"Alles wird gut. Es gibt eine Welt ausserhalb dieses Elends."

Ud og se for helvede

Ibland gillar jag Sthlm lite mer. Den här hösten är uppe i höga varv nu och jag har så lite att göra på plugget att jag hinner med en massa av allt som finns. Fantastisk konsert med Montys Loco (www.myspace.com/
montysloco) och Of Montreal (www.myspace.com/
ofmontreal). Tjejerna i förstnämnda bandet var helt underbara, så vi gick fram, pratade med dem och blev spontant bjudna på deras releasefest som vi var på igår. Haha! Vi är Montys Locos första officiella groupies ^^
Ikväll smygläsning på Berns, då jobbet kring filmfestivalen åter är igång på riktigt - och jag känner mig hel igen. (www.stockholmfilmfestival.se)

Och till sist:
07/11 - Kaizers på Nalen, inte missa!! (www.myspace.com/kaizerso)

Konstigt att alla dessa småsaker gör att jag känner mig lite mer som den jag vill vara...

-------------------------------------------------------------------------------------------

Manchmal mag ich Sthlm noch ein bisschen mehr. Dieser Herbst ist in vollem Gang und die Uni kostet mich so wenig Zeit, dass ich von allem ringsherum profitieren kann. War auf einem fantastischen Konzert vorgestern, Montys Loco (www.myspace.com/montysloco) und Of Montreal (www.myspace.com/ofmontreal). Die zwei Frauen der ersten Band waren einfach nur wunderbar, also haben wir sie angesprochen und wurden spontan auf ihre gestrige Releaseparty eingeladen. Haha! Wir sind Montys Locos erste offizielle Groupies! ^^
Heut Abend dann "Smygläsning" (quasi Releaseparty für eine Zeitung..) in Berns, nun schon fast die letzten Vorbereitungen für das Filmfestival - und ich fühl mich wieder vollständig.

Und zuguterletzt: 7/11 - Kaizers im Nalen, nicht verpassen!! (www.myspace.com/kaizerso)

Schon komisch. Alle diese Kleinigkeiten machen, dass ich mich ein wenig mehr wie der fühl, der ich sein will.

It's rule 34 of the internet.

Denna kårspex-e-postlista håller på att ta död på mig. // Diese Mailinglist vom Studententeater bringt mich noch um.

#1:
http://xkcd.com/305/

#2:
http://www.wetriffs.com/

plusminusnoll

I fredags råkade jag få mitt första allvarliga tolkningsuppdrag, på S:t Görans Sjukhus. Det var spännande och nytt och jättenervöst, och på bussen till vägen dit ville jag prata med alla som råkade hamna bredvid mig: "Ursäkta, jag måste bara berätta en sak. Jag är på väg till mitt första tolkuppdrag. Allvar allvar! Snart blir jag vuxen. Bara så du vet." Riktigt riktigt roligt.

Själva uppraget gick bra. Men det jag fick tolka dämpade min entusiasm rejält. En dement gammal dam, hemlös under den senaste tiden i Sverige, skulle skickas tillbaka till Tyskland sedan hon inte var svensk medborgare - och således lämna kvar sin (vuxna) dotter som behandlas på sjukhus på obestämd tid. Hon visste inte vad som var fel på hennes dotter. Och hade inget hem och inga bekanta kvar i Tyskland. Hon var helt vilse och livrädd. Jävla förbannade system. Och jag fick inte tillägga ett enda tröstande ord... om ett sådant då hade funnits.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Letzten Freitag bin ich über meinen ersten ernsthaften Auftrag als Dolmetscher gestolpert, im St. Göran-Krankenhaus. Das war spannend, neu, aufregend - im Bus dorthin wollte ich einfach nur jeden, der sich neben mich setzte, ansprechen: "Entschuldigung, ich möchte Ihnen nur eine Sache erzählen. Ich werde gleich das erste Mal dolmetschen. Richtig, ernsthaft dolmetschen! Gleich werde ich erwachsen. Nur damit Sie's wissen." So aufregend.

Das Dolmetschen an sich ging richtig gut. Das, was ich dolmetschen musste, hat mir hingegen einen grossen Teil meines Enthusiasmus genommen. Eine demente, alte Dame, zuletzt obdachlos, sollte zurück nach Deutschland geschickt werden, da sie kein schwedischer Staatsbüger war - und so ihre (erwachsene) Tochter zurücklassen, die für unbestimmte Zeit im Krankenhaus behandelt wird. Sie wusste nicht, was ihre Tochter hatte (eine psychische Störung, erfuhr ich), hatte keine Wohnung und keine Bekannten mehr in Deutschland. Sie war ganz und gar verwirrt und verängstigt. Verdammtes System. Und ich durfte nicht mal ein einziges tröstendes Wort hinzulegen... falls es ein solches gegeben hätte.

Dit jag längtar så / Wohin ich mich so sehne...

Har nyss vaknat och insett stolt att jag lyckades ta mig hem igår. Sitter nu apatiskt framför datorn på en madrass som ligger mitt i vardagsrummet, iklädd strumpbyxor och min fina röda Thåströmtröja, med en rejäl massa hemtentaångest. Det är till och med så illa att Devendra Banhart förefaller vara dräglig lördagsmusik. Jag känner mig som jag vill vara en sjuttonåring men får inse att jag har en tjugotreårings kropp som snarare känner sig fyrtiofem; tur att man inte är patetisk... ;)

Och jag känner mig tyst och taskig. Telefonen har ringt flera gånger och varenda gång smög jag fram till mobilen (rädd att den skulle upptäcka mig), sneglade på displayen och kom fram till att nummerpresentation är det bästa som finns. Jag har inte velat svara på ett enda av samtalen o smög lika tyst tillbaka till min madrass.

Lördagmorgon efter en fredagkväll. Inget å skryta om.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Bin gerade aufgewacht und habe stolz entdeckt. dass ich gestern abend nach Hause gefunden habe. Nun sitze ich apathisch vor meinen Laptop, auf einer Matratze, die mitten im Wohnzimmer liegt, habe Strumpfhosen und mein feines rotes Thåström-Tshirt an und verdammte Panik wegen Hausklausur. Es ist sogar so schlimm, dass ich finde, dass Devendra Banhart gute Samstagsmusik ist. Aber vorallendingen fühl ich mich als wolle ich siebzehn sein, muss aber einsehen, dass ich den Körper einer Dreiundzwanzigjährigen habe, der sich aber noch eher wie fünfundvierzig fühlt. Gott sei Dank bin ich nicht pathetisch ;)

Uns ich fühle mich leise und gemein. Schon mehrere Male hat meine Telefon heute geklingelt, und jedes Mal schlich ich an mein Handy heran (in der Angst, es könnte mich entdecken), schaute auf den Display und fand, dass Nummernanzeige eine fantastische Erfindung ist. Ich wollte kein einziges Mal abheben und schlich mich ganz leise wieder zurück auf meinen Matratze.

Samstagmorgen nach einem Freitagabend. Nichts, womit man angeben kann.

I'd rather die than....

...being serious in classes. Nyligen på lektionen fick vi undersöka tal-/skriftspråkligheten och tilltalet i en reklam för ett nattöppet Warhammer-säljevent. Vi lyckades inte riktigt koncentrera oss, utan höll nästan på att dö av skratt - sedan alla deltagare skulle vara "med och tävla om en fullsize-figur från Warhammer! Garanterat något som imponerar på en framtida livspartner!" Eller kanske får ersätta en sådan... ^^ (Ja det lär bli fina bebisar!)

-----------------------------------
...being serious in classes. Neulich sollten wir in einem Seminar die Nähe eines Textes zu gesprochener und geschriebener Sprache untersuchen. Objekt war ein Werbetext für einen nächtlichen Warhammer-Verkaufsevent. Leider gelang es uns nicht ganz, und zu konzentrieren, denn wir sind vor Lachen fast gestorben: Alle Käufer sollten "bei der Auslosung einer Fullsize-Figur aus Warhammer dabei sein, die einen zukünftigen Lebenspartner garantiert schwer beeindruckt!" Ja, oder jenen ersetzen darf... ^^ (süsse süsse Babys!)

Septembereftermiddag (mellan stora Essingen och staden)

Jag måste bara säga en sak:

Det händer med rätt tajta mellanrum att jag bekymrar mig djupt över varför jag egentligen är här, kämpande i detta förbannade utland. Och då, precis då kommer Stockholm och tar mig i sin mjuka famn av höstsol, gamla filmer och fina människor... en massa sådant som får mig tro att det är just här livet kan kännas så melankoliskt-bra ibland att jag får ont i magen. Enbart här. Mellan broarna och alléerna och tyst gurglande Östersjön. Och för en sekund känns min längtan och in-between-the-best-of-two-worlds inte helt lika smärtsam, nej, det känns dräglig och kanske till och med värd att kämpa.

------------------------------------------------------------------------------------------

Ich muss nur eine Sache sagen:

In regelmässigen (und leider recht kurzen) Abständen beginne ich immer wieder, mich darüber zu grämen, dass ich mich in diesem verdammten Ausland befinde und manchmal alles wie ein Kampf erscheint. Und genau dann, genau dann kommt Stockholm zu mir und nimmt mich in seine weichen Arme aus Herbstsonne, alten Filmen und wunderbaren Menschen... aus einer Menge Dinge, die mich glauben lassen, dass sich mein Leben genau hier so melancholisch-gut anfühlen kann, dass ich Magenschmerzen bekomme. Nur hier. Zwischen den Brücken, Alléen und der leise gurgelnden Ostsee. Und för einen Augenblick schmerzen meine Sehnsucht und mein in-between-the-best-of-two-worlds nicht ganz so arg, nein. Es ist erträglich und vielleicht sogar das Kämpfen wert.

Ett annat Europa är möjligt!

Stötte på ett kort idag, taget i mina gamla hemtrakter kring treangelen i Malmö, där ESF håller på att avslutas.

Hela tillställningen påminner lite om en politisk festival i Berlin som jag jobbat på. Då, för tre år sedan, tyckte jag att sådana möten var otroligt roliga och stora och viktiga. Nu har jag också bara blivit gammal och bitter, tycker det är svårt med en massa människor som möts, som har en massa åsikter och som samlas för att sitta ihop och komma överens om att de är överens. Vad blir resultatet av det hela? Åsikter i massor, men inte mycket gjort i alla fall kan man tycka. Jag hoppas jag har missat en masa detaljer, dock. Idealism (som jag gärna samordnar med potentiella besökare av denna festival) är kanske något man växer ifrån, men om "att ha realistisk syn på saker" det är bättre och moget för det - ja det tror jag knappast. De resignerade är ju ännu mindre engagerade eller konstruktiva (JA det förebrår jag mig varje dag!).

Men på tal om ett annat Europa: Läste häromdagen att det nu finns en första privat sjukdomsförsäkring i det här landet. Inte nog med att sjukvården har reats ut och privatiserats, nu blir även vårdtagarna explicit indelade i A- och B-lag. Riktigt skoj.

------------------------------------------------------------------------------------

Ich habe heute zufällig ein schickes Foto entdeckt, das in meinem alten Viertel in Malmö aufgenommen ist. In Malmö geht zurzeit das ESF zu Ende.

Das ganze Forum erinnert mich ein wenig an ein politisches Festival in Berlin, auf dem ich mal gearbeitet hab. Damals, vor drei Jahren. fand ich, dass das ne ganz grosse und wichtige Sache war. Doch nun scheint es, als ob ich auch nur alt und bitter geworden bin. Es fällt mir schwer, es toll zu finden, wenn eine Menge Leute sich treffen, miteinander diskutieren und sich einig darüber sind, dass sie sich einig sind. Und dann? Nichts weiter.
Aber ich hoffe wirklich, dass ich etwas übersehen habe. Idealismus (für mich also nah verbunden mit den potentiellen Beuchern dieses Forums) ist wohl etwas, aus dem man in den meisten Fällen herauswächst. Ob "realistischen, nüchterne (ernüchternde...?:) Standpunkte" so viel erwachsener und besser sind, ja das ist die Frage. Denn die Resignierten sind ja noch weniger engagiert und konstruktiv (JA, etwas, das ich mit jeden Tag vorwerfe...).

Aber wo wir gerade über ein anderes Europa sprechen: Habe kürzlich gelesen, dass Schweden nun seine erste private Krankenversicherung bekommen hat. Nicht genug, dass Krankenhäuser und Polikliniken ausverkauft und privatisiert worden sind, nein, jetzt sehen wir zu, dass auch die Patienten explicit in A und B eingeteilt werden. Richtig feine Sache.

Alltid länga efter lite mer...

Nu är det snart två veckor sedan N fra Olso var här. Låg i min säng igår och hade svårt att somna, för även om helgen var körig så var det ändå var minst sagt fint att somna i hans famn, och jag tänker mycket på det ännu. Svårt att tycka att "att ha hela madrassen för sig själv" väger upp det på något sätt.

Samtidigt kom jag att tänka på min mor som gjort en massa dumheter och rentav ignorerat sina plikter bara för att kunna somna i någons famn. Jag blir livrädd, Gud, gör att jag aldrig blir så... Jag vill vara stark och leva mitt liv bortom sådana "beroenden", inte bara känna mig bra när någon finns där. När någon vill hålla om mig.

Men jag borde väl förlåta mig min önskan ändå? Närhet är ett basalt mänskligt behov - så varför måste jag bevisa mig och världen igen att jag är så stark och klarar mig utan allt som alla andra behöver (igen..)? Suck. "jag är singel och trivs med det". I nästa liv kanske.

Goddamn your fingers

Att jag fått förmågan att minnas är nog det taskigaste min vän Gud har gjort mot mig. Goddamn my memory...

Du får bli den du också är

Idag reste jag och en vän hem från en minisemester i danmark. Vi tog tåget, och under 12 timmar hade jag gott om tid att sitta och dra mitt vanliga resumé för året som gått (detta händer alltid någon gång under sommaren..)

Den meningen som surrade runt mest i mitt huvud var ett "bra" tips jag fick någon gång i vår och som gjorde mig ARG redan då:
"Bli den du också är."
Javisst låter det fint? Att återställa balansen mellan Elisabeth och världen genom att bli den man är. Jag kom att tänka på en massa saker som jag har lärt mig och erfarenheter jag samlat på mig, och försökte att tänka igenom vissa situationer genom åren och betrakta mig utifrån. Det enda jag kom fram till var att Birgit inte hade sagt något verkligen användbart. JAG. J-A-G. Muhahaha. Det finnst möjligtvis ett prototypiskt jag, men definitivt inget defininitivt JAG. Jag är flyktig. Mitt JAG är som lera och det finns ett enormt spelrum vem JAG kan vara - vad JAG vill, vad JAG känner och hur JAG vill vara defineras av ögonblicket. Beror på vilka människor som jag omges av, vilka idealer jag väljer att ta som mina främsta sådana och var JAG befinner mig. JAG är flyktig och förändrar min gestalt varenda minut, jag hinner knappast ikapp mig. Vem är jag då? Ingen av dessa Elisa är väl mera mig eller mera trovärdig? (Kanske mer eller mindre uppskattad av mig själv, men det är ju en annan sak=)... Jag vill hellre lära känna alla dessa än att bara bli EN av dem.

PS: Min aktuell lektyr rekommenderas varmt: Inte om konsten att vara människa. Nu läser vi "Om konsten att bli dum", Martin Page. Trevlig midsommar! =)

Jag e taggad inför framtiden...

..men jag vet inte riktigt hur den ska se ut. Varför ska man sträva efter en massa bekvämlighet och trygghet om de ändå bara gynnar en själv? Och vad förändrar man med en massa bra åsikter som man själv tycker att man har, om man inte tar och drar igång nåt för sina idealer?

USCH jag e så arg, men mest ju på mig själv, och på något sätt inte alls säker längre ifall jag pluggar rätt grej. Inte ett enda liv kommer jag kunna rädda med mitt framtida yrke. Dags att skärpa mig. ARG ARG ARG.