fredag 31 oktober 2008

Rulltrappereflektioner

Precis hemkommen från Prag... (tack Ben!)
Jag har upptäckt att jag känner en egendomlig ömhet för män i slips och kavaj. Jag känner ett behov att bara gå fram, ta dem i min famn, rufsa sönder deras prydliga frisyrer och säga:
"Allting blir bra. Det finns en värld utanför det här".

Gerade von meiner Pragreise zurückgekommen... (danke Ben!!!)
Ich habe entdeckt, dass ich eine sonderbare Zuneigung für Männer in Anzug empfinde. Ich habe das Bedürfnis, zu ihnen zu gehen, sie zu umarmen, ihre ordentlichen Frisuren zu zerstrubbeln und sagen:
"Alles wird gut. Es gibt eine Welt ausserhalb dieses Elends."

onsdag 22 oktober 2008

Ud og se for helvede

Ibland gillar jag Sthlm lite mer. Den här hösten är uppe i höga varv nu och jag har så lite att göra på plugget att jag hinner med en massa av allt som finns. Fantastisk konsert med Montys Loco (www.myspace.com/
montysloco) och Of Montreal (www.myspace.com/
ofmontreal). Tjejerna i förstnämnda bandet var helt underbara, så vi gick fram, pratade med dem och blev spontant bjudna på deras releasefest som vi var på igår. Haha! Vi är Montys Locos första officiella groupies ^^
Ikväll smygläsning på Berns, då jobbet kring filmfestivalen åter är igång på riktigt - och jag känner mig hel igen. (www.stockholmfilmfestival.se)

Och till sist:
07/11 - Kaizers på Nalen, inte missa!! (www.myspace.com/kaizerso)

Konstigt att alla dessa småsaker gör att jag känner mig lite mer som den jag vill vara...

-------------------------------------------------------------------------------------------

Manchmal mag ich Sthlm noch ein bisschen mehr. Dieser Herbst ist in vollem Gang und die Uni kostet mich so wenig Zeit, dass ich von allem ringsherum profitieren kann. War auf einem fantastischen Konz
ert vorgestern, Montys Loco (www.myspace.com/montysloco) und Of Montreal (www.myspace.com/ofmontreal). Die zwei Frauen der ersten Band waren einfach nur wunderbar, also haben wir sie angesprochen und wurden spontan auf ihre gestrige Releaseparty eingeladen. Haha! Wir sind Montys Locos erste offizielle Groupies! ^^
Heut Abend dann "Smygläsning" (quasi Releaseparty für eine Zeitung..) in Berns, nun schon fast die letzten Vorbereitungen für das Filmfestival - und ich fühl mich wieder vollständig.

Und zuguterletzt: 7/11 - Kaizers im Nalen, nicht verpassen!! (www.myspace.com/kaizerso)


Schon komisch. Alle diese Kleinigkeiten machen, dass ich mich ein wenig mehr wie der fühl, der ich sein will.

fredag 17 oktober 2008

It's rule 34 of the internet.

Denna kårspex-e-postlista håller på att ta död på mig. // Diese Mailinglist vom Studententeater bringt mich noch um.

#1:
http://xkcd.com/305/

#2:
http://www.wetriffs.com/

måndag 13 oktober 2008

plusminusnoll

I fredags råkade jag få mitt första allvarliga tolkningsuppdrag, på S:t Görans Sjukhus. Det var spännande och nytt och jättenervöst, och på bussen till vägen dit ville jag prata med alla som råkade hamna bredvid mig: "Ursäkta, jag måste bara berätta en sak. Jag är på väg till mitt första tolkuppdrag. Allvar allvar! Snart blir jag vuxen. Bara så du vet." Riktigt riktigt roligt.

Själva uppraget gick bra. Men det jag fick tolka dämpade min entusiasm rejält. En dement gammal dam, hemlös under den senaste tiden i Sverige, skulle skickas tillbaka till Tyskland sedan hon inte var svensk medborgare - och således lämna kvar sin (vuxna) dotter som behandlas på sjukhus på obestämd tid. Hon visste inte vad som var fel på hennes dotter. Och hade inget hem och inga bekanta kvar i Tyskland. Hon var helt vilse och livrädd. Jävla förbannade system. Och jag fick inte tillägga ett enda tröstande ord... om ett sådant då hade funnits.

-------------------------------------------------------------------------------------------

Letzten Freitag bin ich über meinen ersten ernsthaften Auftrag als Dolmetscher gestolpert, im St. Göran-Krankenhaus. Das war spannend, neu, aufregend - im Bus dorthin wollte ich einfach nur jeden, der sich neben mich setzte, ansprechen: "Entschuldigung, ich möchte Ihnen nur eine Sache erzählen. Ich werde gleich das erste Mal dolmetschen. Richtig, ernsthaft dolmetschen! Gleich werde ich erwachsen. Nur damit Sie's wissen." So aufregend.

Das Dolmetschen an sich ging richtig gut. Das, was ich dolmetschen musste, hat mir hingegen einen grossen Teil meines Enthusiasmus genommen. Eine demente, alte Dame, zuletzt obdachlos, sollte zurück nach Deutschland geschickt werden, da sie kein schwedischer Staatsbüger war - und so ihre (erwachsene) Tochter zurücklassen, die für unbestimmte Zeit im Krankenhaus behandelt wird. Sie wusste nicht, was ihre Tochter hatte (eine psychische Störung, erfuhr ich), hatte keine Wohnung und keine Bekannten mehr in Deutschland. Sie war ganz und gar verwirrt und verängstigt. Verdammtes System. Und ich durfte nicht mal ein einziges tröstendes Wort hinzulegen... falls es ein solches gegeben hätte.

lördag 4 oktober 2008

Dit jag längtar så / Wohin ich mich so sehne...

Har nyss vaknat och insett stolt att jag lyckades ta mig hem igår. Sitter nu apatiskt framför datorn på en madrass som ligger mitt i vardagsrummet, iklädd strumpbyxor och min fina röda Thåströmtröja, med en rejäl massa hemtentaångest. Det är till och med så illa att Devendra Banhart förefaller vara dräglig lördagsmusik. Jag känner mig som jag vill vara en sjuttonåring men får inse att jag har en tjugotreårings kropp som snarare känner sig fyrtiofem; tur att man inte är patetisk... ;)

Och jag känner mig tyst och taskig. Telefonen har ringt flera gånger och varenda gång smög jag fram till mobilen (rädd att den skulle upptäcka mig), sneglade på displayen och kom fram till att nummerpresentation är det bästa som finns. Jag har inte velat svara på ett enda av samtalen o smög lika tyst tillbaka till min madrass.

Lördagmorgon efter en fredagkväll. Inget å skryta om.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Bin gerade aufgewacht und habe stolz entdeckt. dass ich gestern abend nach Hause gefunden habe. Nun sitze ich apathisch vor meinen Laptop, auf einer Matratze, die mitten im Wohnzimmer liegt, habe Strumpfhosen und mein feines rotes Thåström-Tshirt an und verdammte Panik wegen Hausklausur. Es ist sogar so schlimm, dass ich finde, dass Devendra Banhart gute Samstagsmusik ist. Aber vorallendingen fühl ich mich als wolle ich siebzehn sein, muss aber einsehen, dass ich den Körper einer Dreiundzwanzigjährigen habe, der sich aber noch eher wie fünfundvierzig fühlt. Gott sei Dank bin ich nicht pathetisch ;)

Uns ich fühle mich leise und gemein. Schon mehrere Male hat meine Telefon heute geklingelt, und jedes Mal schlich ich an mein Handy heran (in der Angst, es könnte mich entdecken), schaute auf den Display und fand, dass Nummernanzeige eine fantastische Erfindung ist. Ich wollte kein einziges Mal abheben und schlich mich ganz leise wieder zurück auf meinen Matratze.

Samstagmorgen nach einem Freitagabend. Nichts, womit man angeben kann.