>>Kom till Segersjö(bo:)...<<

I morse hade jag en otäck känsla i magen... det slog mig varför jag inte kan släppa den här staden. Jag stod vid ett fönster och såg ut över det morgonmörka området. Min bästa vän har nyss flyttat. Fyrtiottals-radhus i södra förorten. Och när jag nu var och hälsade på henne dök det upp så många känslor, förknippade med så många minnen jag har med denna sorts lägenhet i denna sorts förort. Saknad, te, vilsenhet, öppen framtid och att låna ett liv för en stund som inte är det egna. Att sova under främmande lakan. Broadcast. . . . Dessa känslor gör att jag om och om söker mig till sådana platser och glädjer mig åt min söta saknad. Inte sist är minnena symboler för ett liv som ändå håller på att bli mitt eget. Legitimt? Det är en annan fråga =)

Att vara min egen bortbyting har blivit vardag. Att åka till vänner, gå in genom dörren och låta mig själv stå kvar i trapphuset. Således blev jag gripen av en annan känsla - hur ska detta bli när vi blir stora? Att andra någon gång kommer påbörja ett liv med partner, förlovning, giftermål och barn är bara en tidsfråga. Kanske kommer även jag göra det. Men det jag känner för min vän måste nog vara kärlek. Tanken att jag en gång inte kommer kunna stå i hennes kök en torsdagmorgon längre, se ut över hennes förort och höra henne stöka ute i hallen, krossar redan nu hjärtat mitt. Jag vill inte att denna vilsna tid tar slut. Jag vill nog gifta mig med henne. Dock pekar inte sist faktumet att jag själv kommer att bo ensam efter nyår nog på min framtida väg.

Je suis prédestinée à la solitude. Men än så länge ska jag njuta av nutiden. Tack för igår, vännen i förorten. "Vielleicht wird's nie wieder so schön" sjöng redan Gerhard Schöne. God Jul!

Jag har fallit offer för min kropp :-O!

Idag är jag frustrerad, men själva faktumet - ATT jag är frustrerad - frustrerar mig egentligen mest. Jag var för första gången på tre veckor på redskapsgymnastiken. Jag lyckades varken med att hjula eller med eller med att göra en huvudvolt över plinten. Jag vågade inte. Jag föll offer för min kropp och kunde enbart konstatera att jag inte hade kontroll över den; min kropp, det som är jag. Så satte jag mig vid sidan och såg på dem andra medan jag grubblade över min misär.

En timme senare: Jag missar bussen med två minuter och tar nästa istället. Tunnelbanan avgår tre minuter för sent. Bussen från ropsten börjar sin runda en minut för tidigt. Jag har ingen kontroll över sl heller.

I tidningen som kvinnan bredvid mig läser står att julbreven kanske kommer i tid i år. Vi har inte kontroll över posten heller alltså. Jag börjar skaka på huvudet och dagens hela misär står avklädd framför mig. Varför för fan skulle vi alltid ha kontroll, över våra kroppar, form och vikt, bussar, vädret, mobiltäckning, vattnets rörelser, världens gång, internetanslutningens hastighet? Vi försöker skapa en vardag som fungerar bekvämt av sig själv och helst felfritt. Men den är bräcklig. Allt för mycket i livet är baserat på kontroll, hypotetiska förutsättningar och skapar således en himla massa måsten. Och så fort som någonting inte passar in i vår plan så blir vi sura. Sürliga dödsskallar. Synd egentligen. Men åtminstone ikväll lyckades jag till slut att slappna av.