To believe or not to believe...in it.

Nyligen på Drottninggatan slog det mig att vi inte bara som barn ställs inför valet att vara godtrogna eller ej. Det händer dagligen, även nu när man vuxit ifrån de stora frågorna - som om jultomten finns eller om man får fyrkantiga ögon ifall man tittar för mycket på tv.

På Drottninggatan sitter ofta en rätt så stor och mysig gubbe, som sjunger fantastiskt fint med en rökig röst, spelar gitarr och säljer sina skivor. Första gången vi såg honom, berättade Johanna glad för mig (hon älskar honom nämligen), att han ju faktiskt har skivkontrakt och bara spelar på gågatan för att han tycker att det är kul att göra det.

Jag, som väluppfostrad östtyska, har väldigt svårt att tro på denna historia. Jag blir istället ledsen varenda gång jag går förbi vår runda trubadur. Man kunde säga att jag är realist och Johanna den naivare av oss två. Men jag tror faktiskt att det inte ens är halva sanningen. Tar inte jag ifrån mig en massa glädje, vardagliga mysterier och tron på att människor faktiskt kan vara idealister eller rentav goda, utan intentioner och lögner? Gör inte jag världen i mitt huvud till en tristare plats än den egentligen är?

-----------------------------------------------------------------------------
Kürzlich, auf unserem Boulevard, sah ich ein, dass wir nicht nur als Kinder vor die Wahl gestellt werden, gutgläubig oder skeptisch zu sein. Nein, das passiert uns auch heut noch täglich, jenseits der grossen Fragen, ob es den Weihnachtsmann wirklich gibt oder ob man von zuviel Fernsehen viereckige Augen bekommt.

Auf der Drottninggatan sitzt oft ein runder, gemütlicher Kerl, der ganz fantastisch mit rauher Stimme singt, Gitarre spielt und seine CDs verkauft. Als wir ihn das erste Mal sahen, erzählte Johanna (die in ihn ganz vernarrt ist), dass er ja eigentlich einen Plattenvertrag hat und nur auf der Strasse spielt, weil er das einfach gern tut.

Mir, als gut erzogene Ostdeutsche, fällt es natürlich schwer, das zu glauben. Ich werd statt dessen jedesmal traurig, wenn ich unseren runden Troubadour sehe. Man könnte sagen, ich bin Realist und Johanna die Naivere von uns beiden. Aber ich glaube, dass ist nichtmal die halbe Wahrheit. Nehme ich mir selbst nicht einen Menge Freude, Alltagsmysterien und den Glauben daran, dass Menschen in der Tat Idealisten oder sogar gut sein können, ohne heimliche Absichten und Lügen? Mach ich nicht eher die Welt in meinem Kopf zu einem tristeren Platz, als sie ist?